Började tiden med en antik kastrering?

Ibland brukar det sägas att svenska akademiker är tråkmånsar som inte vågar ta ut svängarna. Men vad gäller Johan Tralaus bok Myten om tidens början lär inga sådana invändningar höras. Tvärtom. Det är nästan så att man längtar efter begränsningar. 

Tralaus text är något så ovanligt som ett försök att med hjälp av grekisk mytologi i allmänhet och en berömd lärodikt av Hesiodos i synnerhet fastställa vad tid är. Theogonin, skriven 700 f.Kr, är en sammanfattning av den grekiska gudavärldens släktband och skildrar hur världen blev till. Hesiodos berättar om hur Kronos – ett av de barn Uranos avlade med Gaia och som tvingades leva inuti moderns mage – hämnades genom att skära av sin fars penis.  

Myten är välkänd men Tralaus har en ny infallsvinkel. Han försöker genom detaljgranskning av Hesiodos ordval och det verktyg med vilket kastreringen utförs visa att Kronos berättelse sätter igång vår tideräkning med dåtid och framtid. Tiden får sig en poetisk stöt och börjar ticka. Kronos slänger den avskurna kroppsdelen i havet där den flyter omkring. Ur det blodiga skummet föds Afrodite som går upp på Cyperns då ganska tomma stränder och därmed kom kärleken och fruktbarheten till människorna, något öns turistindustri säkert är tacksam för. Och som alla förälskade erfarit har kärlek mycket med tid att göra. Men vad är tid? 

Hela vår tillvaro är uppbyggd kring tidsbegreppet, men likväl är det nära nog omöjligt att definiera i logiska termer utan att förutsätta att det redan är definierat. 

Så meta-poetiskt skriver Nationalencyklopedin. Som för säkerhets skull också påpekar att tid är ett begrepp som anger ett avstånd mellan två händelser. Men om nu tiden börjar vid en viss tidpunkt (!) vad fanns innan dess? Kyrkofadern Augustinus menar att frågan om vad Gud gjorde innan han skapade världen inte går att besvara eftersom Gud skapade tiden först när världen var på plats. Den sofistikerade utvägen finns inte för Tralau som utgår från de förkristna myterna och som – när han är som bäst – triggar läsarens fantasi. Som i hans reflektioner utifrån uttryck på olika språk och att Chronos kastade lemmen bakåt funderar över varför vi tycker att det som hänt ligger bakom oss, trots att vi ju bara kan se det som har hänt vilket borde betyda att det förflutna ligger framför oss…  

Men Tralau lyckas inte koppla något grekiskt brottargrepp på sitt hala ämne. Själv börjar jag läsa Hesiodos andra bevarade större dikt Verk och dagar om hans liv som bonde på landet, ett slags bondekrönika men också en delvis självbiografisk text, som ibland påminner om en typ av böcker som skrivs av journalister vilka efter pensionsåldern gärna förklarar allt om hur man odlar brytbönor, skapar fred och lagar Medelhavsmat.  

En litteraturvetare skulle stanna vid texterna och jämföra dem i detalj. Tralau trycker på turbo-pedalen och kastar sig ut i ett långt avsnitt om den skära med vilken Kronos skar av sin fars prydnad. Genom att jämföra översättningar och skapelsemyter från andra språkområden försöker Tralau ta reda på om denna skära var sågtandad, vilken metall den kunde tänkas vara gjord av och vilka egenskaper den hade.  

Fliten imponerar men inte texten. Någonstans i de många detaljerna om skärans egenskaper försvinner frågan om tiden, åtminstone för undertecknad.  En trädgårdsintresserad publik kanske hänger med bättre bland alla associationer om skäran, blod, fruktbarhet och metallurgi. Men vart tog tiden vägen?  

Kanske kommer oklarheten från Hesiodos själv. Platon gillade inte föregångaren Hesiodos tro på myter utan försökte istället skilja mellan den pågående tiden å ena sidan och evigheten å andra sidan; det kritstreck som kan kallas ”nu”. Försokraterna tyckte att Hesiodos var flummig men Rousseau lät sig inspireras till teorin om den ädle vilden. 

Går man tillbaka till Hesiodos själv så framstår han som en grumpy old man när han talar om guldålder och järnålder och därmed framhåller att allt hela tiden blir sämre. Synd att klockorna inte hann uppfinnas under Hesiodos tid, då kanske han blivit muntrare. Själv hade jag gärna velat läsa om hur själva mätandet och räknandet av tiden utvecklats från antiken till våra dagar vilket måste ha påverkat vår uppfattning om tidens slut och början. 

Men att kritisera en bok för vad den inte innehåller är förstås lite gnälligt. Tralau är däremot munter som en aerobicinstruktör.  Han anar nog att läsaren kan förlora sig i de labyrintiska utvikningarna och utbrister i meningar som för tankarna till uppfinnaren i TV-serien Lorry att ”det kan verka väldigt avancerat att tänka på det här viset” eller ”vi lägger detta på minnet”.  

Nej, det gör vi inte!  

Kanske fungerar Tralaus retorik bättre i en föreläsningssal där denna sorts talspråk kan verka uppiggande på åskådare som är nära sömnen men vid läsning får man intrycket av att Tralau försöker täcka brister i komposition med peptalk. Detta är således en text som kräver en ansträngning från läsaren, inte för att delarna är svårbegripliga utan därför att den är egendomligt disponerad. 

Fast kanske vill Tralau ha det så. Jag ser på nätet att han har hållit en föreläsning om att motsäga sig själv… 

Nå, tiden lider och vi med den. Snart måste artikeln ta slut. Men vart tog tiden vägen? 

Lyckligtvis dyker den upp igen i bokens sista del. Men då har åtminstone denne läsare gått vilse i utvikningarnas snårskog och vet inte längre vad det är författaren vill bevisa. Men att jag alls vill göra invändningar visar att Tralaus bok lockar till samtal och framförallt till läsning av mer grekisk mytologi. Bara jag slipper skäran… 

***

Läs även: Gripande om en stolt brottsling

Läs även: Suverän pusselgåta i akademisk miljö