Välskrivet om EU:s bristande demokrati

Dagens Europa består av omkring femtio olika stater. Samtliga med sina egna historiska erfarenheter, kulturer och språk, men också visioner, patologier och anspråk. Vissa av dessa länder hör till världens mest demokratiska, andra – som Ryssland eller Azerbajdzjan – är diktaturer. Situationen är inte den som några av EU:s ursprungliga arkitekter, däribland fransmannen Jean Monnet, såg framför sig. Inte heller att unionen som sådan, ett uttalat demokratiprojekt, i sig skulle utmanas och ifrågasättas såväl inifrån som utifrån. 

I föreliggande mycket välskrivna essäbok beskriver journalisten Annika Ström Melin, tidigare bland annat korrespondent för Dagens Nyheter, hur dagens EU växte fram från efterkrigstiden fram till idag. I fokus för hennes berättelse står lämpligt nog Monnet, vars vision och politiska entreprenörskap spelade en central roll i unionens tillblivelse och utveckling. Här vilar en outtalad men viktig frågeställning: ifall EU befinner sig i kris, beror det på ett designfel eller några andra, mer slumpmässiga orsaker? För att besvara denna fråga finns ingen mer lämplig person än Monnet att placera och utvärdera på historiens altare.  

Monnet var en osannolik historisk aktör. En affärsman med politiska kontakter som under andra världskriget bidrog till att cementera de allierade makternas motstånd till nazismen. Under de Gaulle gavs han ansvar som kommissionär för Frankrikes ekonomiska återuppbyggnad, något som i sin tur stimulerade tankearbetet till formeringen av vad som kom att bli 1950 års kol- och stålgemenskap mellan Frankrike och Västtyskland. Annika Ström Melin tecknar ett levande porträtt av den man som också skulle bli dess första ordförande. Dagens EU, konstaterar hon, kan inte förstås utan hänvisning till Monnets personlighet och ytterst specifika vision för en europeisk gemenskap. 

Kärnan i Jean Monnets politiska skapelse var en union bestående av demokratier som i sig inte nödvändigtvis behövde vara demokratisk. Detta, konstaterar Annika Ström Melin, har från början varit unionens styrka och svaghet. En styrka, eftersom EU (tidigare EG) kunnat parera och hantera kriser, utan den paralys och flegmatiska förändringstakt som annars blir fallet när folkvalda parlament och regeringar måste koordinera sina olika viljor. En svaghet, eftersom demokratiunderskottet i sig ger upphov till nya friktioner och problem.  

”Diffus och samtidigt extremt regelstyrd”, skriver Annika Ström Melin. ”Oformlig men ändå effektiv. Unionen är en listig konstruktion för samarbete mellan självständiga demokratiska stater (så ska det i alla fall vara), men EU-makten är nästan oåtkomlig… Kan vi påverka unionens utveckling? Ja, men det är verkligen inte lätt.” Orsaken till denna olösliga paradox, konstaterar hon, är Monnet. Han ville helt enkelt ha en viss överstatlighet för att visionen om en europeisk union överhuvudtaget skulle kunna realiseras. 

Annika Ström Melins omdöme är balanserat. EU har hanterat en utvidgning som Monnet knappast hade kunnat våga föreställa sig. Också ekonomiska kriser, krig och pandemier. Men det upplevda demokratiunderskottet har bestått. Britterna röstade med knapp marginal för att återgå i splendid isolation, enbart för att upptäcka att ett återtagande av suveränitet i en globaliserad ordning är lättare sagt än gjort. Ungern visar därtill att demokratin i enskilda medlemsstater inte kan tas för given. Länder som Ryssland och Turkiet förefaller dessutom angelägna att så gott de kan destabilisera unionen utifrån. 

Det krävs ingen revolution, konstaterar Annika Ström Melin. Men väl stegvisa reformer. EU som skapelse har sina inneboende problem men är som multilateralt samarbete betraktat väsentligt mer funktionsdugligt än exempelvis FN, och mer förutsägbart än stormakter som USA och Kina. I en tid där auktoritära vindar blåser runt unionens gränser är detta ett tröstande besked.

***

Läs även: Det går inte att sluta läsa Bret Easton Ellis nya roman

Läs även: Postmodernistiskt om Postverket