Förintelseöverlevarens liv återskapas med unik intimitet
Hur återskapar man ett liv? I Förintelsens skugga skriver Kaj Fried på ett unikt vis fram sin far utifrån de spår av de minnesfragment som denne lämnade efter sig.
Bild: Natur & Kultur / Gustav MŒrtensson
Varför skulle någon vilja återskapa en bortgången släkting? Och om det finns en anledning att göra den, hur går man till väga och vad får det för konsekvenser för den som ger sig in i processen?
I boken Skuggan i spegeln gör Kaj Fried ett försök till att återskapa sin far Michael Fried som dog 1962 då författaren var blott nio år. Kaj Fried är till vardags forskare vid KI och son till Hedi Fried, som under många år var en av portalfigurerna bland de förintelseöverlevande i Sverige som berättade om sina liv.
Skuggan i spegeln – Kaj Fried.
Natur & Kultur
I bokens inledning konstaterar Fried att han knappt visste någonting om sin far och att det delvis berodde på att han var för ung för att få höra det direkt av honom då han levde och att han inte heller lyckades få någon information av sin mor då han blev äldre.
Så 62 år efter sin fars död bestämmer sig Fried för att med hjälp av olika dokument och brev försöka återskapa sin far eller åtminstone skaffa sig en blid av vem hans far egentligen var.
Resultatet är en balansakt mellan svala betraktelser av historiska skeenden, sökandet efter fragment som kan återskapa författarens far och återkommande reflektioner över hur allt kan ha påverkat och påverkar Frieds liv och person.
Samfattningarna av de historiska händelserna som är kopplade till Michael Frieds liv är lärorika och tillförs en givande dimension av författarens egna betraktelser. Han reser till sin fars födelseort. Läsaren får följa med och möta människor som ges utseende, uttryck och klädsel. Natur och hus beskrivs detaljrikt. Och mitt i allt elände, ändå med en säregen humor. Som när han vid en övergiven begravningsplats i Poienile konstaterar att allt hade varit enklare om de som brändes till aska i Polen eller skyfflades ner i massgravar i Europa, hade begravts på någon vacker plats i Sverige.
Fried gör en detaljerad släkttavla kring sin far och följer honom genom hans utbildning i Rumänien och vidare genom transporterna till Auschwitz år 1944 och Förintelsens fasor.
I snabba kast utan att förvarna läsaren går Fried ofta över till sig själv med både självdistans och humor. Han beskriver sin ständiga rädsla och oro. Hur han fick sin första panikångest som 18-åring och hur det påverkade hans dagliga liv. Rädslan för att det skulle återkomma under en flygresa eller på en biograf eller under bussresan till jobbet. Kort frågar han sig om det skulle ha något med hans föräldrars liv att göra men avfärdar i samma stycke tanken som ett ”psykoanalytiskt självmål”.
Frieds öppenhet blir aldrig påträngande men just det att den med jämna mellanrum dyker upp ger känslan av en tillräcklig närhet till författaren för att vilja hjälpa honom med sitt sökande.
Efter kriget anländer Michael Fried till Malmö hamn den 27 juni 1945 genom en speciell räddningsaktion genomförd av Svenska Röda korset. Med hjälp av polisförhörsprotokoll och läkarintyg försöker författaren teckna sin fars kamp för att skapa ett nytt liv i Sverige.
Han besöker bland annat platsen där Skårby gård, vid Bornsjön i Salem, en gång låg. Där hade nämligen hans far fått vila upp sig under några dagar. På plats funderar han över möjligheten att hitta en rest från sin far på marken. Kanske en knapp som han tappat.
När Michael Fried dör 55 år gammal, inleds författarens kamp och tvivel kring det judiska. Han tar avstånd från ritualer och traditioner. Resonemangen är engagerade och öppna och allt tvivel och frustration tycks vara resultatet av många års grubblande och erfarenhet.
I allt väsentligt handlar boken om existens och om livet. Om en människas relation till sin familj, till sig själv och till Förintelsen. Den är lärorik, tankeväckande och ofta vackert skriven. Med det språk författaren lyckas formulera sina tankar, utvecklas en intimitet med läsaren som för mig var unik.
***
Läs även: Aris Fioretos spräcker kleinflaskan
Läs även: Nu sätter Jon Fosse punkt
Varför skulle någon vilja återskapa en bortgången släkting? Och om det finns en anledning att göra den, hur går man till väga och vad får det för konsekvenser för den som ger sig in i processen?
I boken Skuggan i spegeln gör Kaj Fried ett försök till att återskapa sin far Michael Fried som dog 1962 då författaren var blott nio år. Kaj Fried är till vardags forskare vid KI och son till Hedi Fried, som under många år var en av portalfigurerna bland de förintelseöverlevande i Sverige som berättade om sina liv.
Skuggan i spegeln – Kaj Fried.
Natur & Kultur
I bokens inledning konstaterar Fried att han knappt visste någonting om sin far och att det delvis berodde på att han var för ung för att få höra det direkt av honom då han levde och att han inte heller lyckades få någon information av sin mor då han blev äldre.
Så 62 år efter sin fars död bestämmer sig Fried för att med hjälp av olika dokument och brev försöka återskapa sin far eller åtminstone skaffa sig en blid av vem hans far egentligen var.
Resultatet är en balansakt mellan svala betraktelser av historiska skeenden, sökandet efter fragment som kan återskapa författarens far och återkommande reflektioner över hur allt kan ha påverkat och påverkar Frieds liv och person.
Samfattningarna av de historiska händelserna som är kopplade till Michael Frieds liv är lärorika och tillförs en givande dimension av författarens egna betraktelser. Han reser till sin fars födelseort. Läsaren får följa med och möta människor som ges utseende, uttryck och klädsel. Natur och hus beskrivs detaljrikt. Och mitt i allt elände, ändå med en säregen humor. Som när han vid en övergiven begravningsplats i Poienile konstaterar att allt hade varit enklare om de som brändes till aska i Polen eller skyfflades ner i massgravar i Europa, hade begravts på någon vacker plats i Sverige.
Fried gör en detaljerad släkttavla kring sin far och följer honom genom hans utbildning i Rumänien och vidare genom transporterna till Auschwitz år 1944 och Förintelsens fasor.
I snabba kast utan att förvarna läsaren går Fried ofta över till sig själv med både självdistans och humor. Han beskriver sin ständiga rädsla och oro. Hur han fick sin första panikångest som 18-åring och hur det påverkade hans dagliga liv. Rädslan för att det skulle återkomma under en flygresa eller på en biograf eller under bussresan till jobbet. Kort frågar han sig om det skulle ha något med hans föräldrars liv att göra men avfärdar i samma stycke tanken som ett ”psykoanalytiskt självmål”.
Frieds öppenhet blir aldrig påträngande men just det att den med jämna mellanrum dyker upp ger känslan av en tillräcklig närhet till författaren för att vilja hjälpa honom med sitt sökande.
Efter kriget anländer Michael Fried till Malmö hamn den 27 juni 1945 genom en speciell räddningsaktion genomförd av Svenska Röda korset. Med hjälp av polisförhörsprotokoll och läkarintyg försöker författaren teckna sin fars kamp för att skapa ett nytt liv i Sverige.
Han besöker bland annat platsen där Skårby gård, vid Bornsjön i Salem, en gång låg. Där hade nämligen hans far fått vila upp sig under några dagar. På plats funderar han över möjligheten att hitta en rest från sin far på marken. Kanske en knapp som han tappat.
När Michael Fried dör 55 år gammal, inleds författarens kamp och tvivel kring det judiska. Han tar avstånd från ritualer och traditioner. Resonemangen är engagerade och öppna och allt tvivel och frustration tycks vara resultatet av många års grubblande och erfarenhet.
I allt väsentligt handlar boken om existens och om livet. Om en människas relation till sin familj, till sig själv och till Förintelsen. Den är lärorik, tankeväckande och ofta vackert skriven. Med det språk författaren lyckas formulera sina tankar, utvecklas en intimitet med läsaren som för mig var unik.
***
Läs även: Aris Fioretos spräcker kleinflaskan
Läs även: Nu sätter Jon Fosse punkt
