Framtidsprognos som skyms av samtiden

Livet är som att köra en Formel 1-bil stirrande i backspegeln. Vi vet massor om det som varit, men vi kan inte se framåt. Metaforen är David Christians, och jag läser om denna liknelse i hans nyöversatta bok Berättelsen om framtiden. 

David Christian är amerikansk historiker och författare. Tillsammans med Bill Gates har han grundat The Big History Project. Det ska förmedla ett tvärvetenskapligt helhetsperspektiv på historien till skolbarn i USA och i Australien, och begreppet big history handlar om ett övergripande, nästan existentiellt perspektiv på historien. 

Hans liknelse med Formel 1-bilen och backspegeln härrör från det faktum att de enda ledtrådar vi har om framtiden ligger i det förflutna. Det är kanske därför en del historiker är intresserade av den. Christian själv ser i alla fall sin bok som ett slags bruksanvisning för framtiden. 

Berättelsen om framtiden är en något spretig bok. Den greppar över mycket, varför det blir en hel del referat. Thomas Robert Malthus, Karl Marx och Paul Eherlich svischar förbi bland flera andra namn. Jodå, många har haft tankar om framtiden, och i regel har de haft fel. Men många ord blir det. Man får ha en del tålamod innan David Christian kommer fram till poängerna. 

I en trivial mening kan vi förstås veta en hel del om framtiden. De flesta av oss kommer sannolikt inte gå till jobbet den 24 december i år, staten kommer definitivt beskatta våra inkomster även kommande år och så vidare. Christian skriver om framtidskoner. Ta till exempel en kurva över den historiska inflationen i något land. Fram till nuet är den ett streck. Men sedan kan man skissera ett antal mer eller mindre sannolikt utfall i framtiden. Strecket övergår då rent visuellt i en kon av mer eller mindre tänkbara streck. Så förhåller det sig inom många områden. Visshet bakåt – och en mängd olika mer eller mindre förväntade utfall framåt. I och med detta hamnar man lätt i trendsökning, ett av de enklare sätten att försöka hantera framtiden. 

Historiskt sett har framtiden blivit allt mer intressant ju längre fram i historien man kommer. Många nutida jägar- och samlarfolk verkar inte bekymra sig så mycket om framtiden, enligt antropologisk forskning, varför man kan gissa att det sett ut så i mänsklighetens barndom. Efter den agrara revolutionen började man betona såddens och skördens cykler, och profeter och siare gjorde entré. De hade stor makt över människornas föreställningar, även om redan den romerske poeten Ennius var skeptisk till deras vidskepligheter. Men, som Christian påpekar, siarna överlevde precis som dagens prognosmakare – bara man gör tillräckligt många och lagom vaga förutsägelser så prickar man till slut rätt ibland. 

I dag har framtidstänkandet blivit mer sofistikerat tack vare modern statistik och sannolikhetslära. Under efterkrigstiden gav datorerna vind i seglen: ”optimismen om framtidsstudiernas framtid nådde sin kulmen på 1970- och 80-talen”, skriver Christian. Men sedan tappade forskningsfältet fart. Efter denna historiska genomgång börjar han själv spåna. 

Ett kapitel heter ”De närmaste tusen åren”. Visst, intressanta spekulationer, dock spekulationer som är tydliga projektioner av vår samtids heta frågor; artificiell intelligens, klimatförändringar, transhumanism och rymdresor. Frågan är om just dessa frågor kommer att dominera världen på, säg, 2700-talet.  

Hade någon skrivit om de närmaste tusen åren på 1000-talet hade denne person sannolikt fastnat i vilda spekulationer om en framtid dominerad av fantastiska armborstar, storslagna korståg, tekniskt fulländade vikingaskepp och funderingar om påvens betydelse. Men – historien går alltid vidare, ibland kumulativt, ibland i häftiga språng; och den är nästan alltid oförutsägbar. Var det någon som hörde morgonnyheterna den 7 oktober om förnyad raketbeskjutning av Israel inifrån Gaza som förstod att detta var begynnelsen på ett händelseförlopp som på sikt bland annat skulle leda till att Greta Thunberg blivit persona non grata i många sammanhang? Framtiden är och förblir oviss, och därför skrämmer den oss.  

Trots det är framtiden inte sällan bättre än sitt rykte. Jag har i en artikelserie i Forskning & Framsteg (”Facit framtiden”), och i några understreckare i Svenska Dagbladet granskat en hel del prognoser om vår tid. Extremt sällan har dessa varit korrekta. Och generellt har man varit för pessimistisk. Hur många på det dystra 1970-talet trodde att kapprustningen skulle sluta med avspänning och Sovjetunionens kollaps? Eller att världsfattigdomen skulle minska under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet? Och de tekniska prognoserna dominerades av rullande trottoarer och rymdresor – inte ett ord om smartphones och sociala medier!  

Nu präglas vår tid – med all rätt – återigen av pessimism. Men vi glömmer lätt hur många dystra kapitel i världshistorien som trots allt tagit slut, och vi har gått vidare, några lärdomar rikare. 

Nåja, efter att ha läst David Christians bruksanvisning för framtiden måste jag tyvärr säga att jag inte är så särskilt mycket klokare. Och jag är definitivt inte bättre på att förutsäga hur Gaza-kriget slutar, när Putin dör, huruvida vi kommer att kolonisera Mars eller vilka aktier stiger snabbast i kurs. Sådant är och förblir omöjligt att veta. Vi kan förstås göra bättre eller sämre förutsägelser om en del processer, men framtidens händelser kommer att fortsätta gäcka oss. 

Alla spekulationer till trots vill jag avsluta med en hundraprocentigt säker prognos, signerad John Maynard Keynes – in the long run we are all dead. Så brukar det nämligen sluta när man kör Formel 1-bil med blicken fäst vid backspegeln. 

***

Läs även: Naivitet och optimism kan utlösa krig

Läs även: Pärmbäraren Putin gick under radarn