Från samhällsviktig till prakt-narcissist

Begreppet selfmade omsluts av ett nostalgiskt skimmer; för sitt inre ser man ensamma män på dunkelt upplysta stadshotell eller, i ett än mer förklarat sken, bibelförsäljarna i bröderna Albert och David Maysles dokumentärfilm Salesman som försöker intressera hemmafruar i 1960-talets Florida för sina illustrerade verk med avbetalningsplan.

Med tiden har termen self made vidgats och feminiserats. Till en början var den som var sin egen lyckas smed nästan alltid en man inom en traditionellt manlig domän, medan det numera lika gärna kan handla om en sfär dominerad av kosmetika och plastikingrepp.

Medan the self-made man förr hade den mer eller mindre uttalade ambitionen att skapa ekonomisk trygghet med familj och villa, är dagens självbyggare i stället besatta av ytan. Det konstaterar den amerikanska skribenten Tara Isabella Burton i sin bok Self-made. Influencerkulturens löfte är att man genom att förändra sin kropp, garderob och inredning kan bli sitt bästa jag.

Burtons färd genom självbespeglingens historia går snabbt och genom tvära kurvor, från renässanskonstnären Albrecht Dürers självporträtt – ett av dem påminnande om Jesus – till familjen Kardashians instagram-ansikten. Hon växlar infallsvinkel friskt, från social transformering till privat varumärkesbyggande.

Född som slav på en plantage i Maryland, med ärr efter piskan på ryggen, lärde sig Frederick Douglass att läsa och skriva och flydde 1838 norrut, där han blev efterfrågad som agitator mot slaveriet.  

Han kom också att personifiera en demokratisk dröm om att vem som helst, ”oavsett om han är kaukasier eller indian, anglo-saxare eller anglo-afrikan”, kunde bli ”a self-made man”. Douglass hyllade idogt arbete som vägen till befrielse. Hans europeiska motvikt blir i Burtons bok den engelske dandyn Beau Brummell, som lät den gudalika självbild han bar i sitt inre återspeglas i noggrant utvalda kläder och därigenom förebådade det moderna livets kändiskultur.

Saknar vi kontroll över samhällsutvecklingen, och misstror de politiker som borde göra något gott av den, ligger vår personliga framtoning mer i våra egna händer. Varje sekund är därför en potentiell audition. Få reklamslogans sammanfattar vår tid bättre än kosmetikföretaget L´Oréals ”Because I’m worth it”.

Tara Isabella Burtons slutsats blir att den narcissistiska kulturens logik leder till att vi är som mest äkta när vi visar upp oss för världen som dem vi skulle vilja vara. ”Vi kan inte längre avgöra var verkligheten upphör och fantasin börjar.”

Vårt privata är ju sedan länge offentligt och om Burton har rätt är meningen med livet att formge både sig själv och sin omgivning. Här snuddar hon återkommande vid tanken att vi övertagit rollen som tillvarons skapare och att självförverkligandet fått en både moralisk och teologisk funktion.

Fast mest låter detta som ett sätt att försöka prata bort det hon nog egentligen tycker, nämligen att mänskligheten har sålt sig till hyperkapitalismen och att ju mer vi letar efter oss själva på nätet desto fler falska idoler och nyheter kommer vi att finna.  

I slutkapitlet ställer författaren också frågan hur vår längtan och våra begär skulle kunna visa våra sanna jag när de så ofta produceras av andra. 

***

Läs även: Rasande roande om självhatet i väst

Läs även: En legendars långa farväl