Ganman och Panshiri beskriver det svenska integrationsmisslyckandet
Författarduon Jens Ganman och Mustafa Panshiri besöker musikfestivaler och franska förorter för att förstå vart Sverige är på väg.
Bild: Mondial
I boken Det lilla landet som kunde (2018) tog Jens Ganman och Mustafa Panshiri med sig läsarna på en tragikomisk resa i en invandrings- och integrationsverklighet, där drömmen om Sverige som humanitär stormakt slagits i spillror, och grundfrågan löd: Kan vi få ordning på det här? Kan vi bemästra integrationsproblemen och få ner invandringen till hanterlig nivå – och inte minst få samhällseliterna att inse allvaret?
Till bokens framgångsformel hörde, att satirikern Ganman och integrationsexperten Panshiri begrep att Sverige också är Absurdistan. Blott statistik och ekonomisk analys räcker inte för att ringa in vår dysfunktion. Här krävs även andra verktyg. Som en humoristisk blick, litterära grepp, empati med meningsmotståndare – samt ren och oförvanskad förundran, i linje med barnet som påpekar att kejsaren är naken.
Det lilla landet som ångrade sig – Jens Ganman och Mustafa Panshiri. Mondial.
I ett oförglömligt kapitel åker författarna tunnelbana i Tokyo för att undersöka om de då blir japaner. Språkröret Åsa Romson (Mp) hade ju sagt att alla hon såg åka tunnelbana i Stockholm var svenskar.
Ja, jag sa ju att vi lever i Absurdistan…
Japanresan tjänade också ett annat syfte. Precis som fisken inte tänker på vattnet, det finns ju alltid där, så missar vi svenskar lätt det unika med vår (politiska) kultur. Särdragen syns först i jämförelse med andra kulturer.
Nu har denna bok – som också är en charmfull buddy och road movie – fått en uppföljare: Det lilla landet som ångrade sig.
Författarna besöker gated communities och progressiva musikfestivalen Urkult i Ångermanland. De träffar välintegrerade invandrare, som Maurice från Sierra Leone, nu skogsföretagare i Lycksele, och frisör-Musse från Bagdad, i dag lokalkändis i Vilhelmina. Gemytlige George från Kongo bor i Östersund och omvänder homosexuella, och i Helsingfors varnas det för "det svenska tillståndet".
I det gastkramande slutkapitlet "Franskt facit" reser författarna i en metaforisk tidskapsel 10-15 år framåt i fortsatta svenska integrationsmisslyckanden – och hamnar i dagens Marseille:
"Till vänster om rondellen ligger en inhägnad soptipp där några afrikanska män gräver på måfå i bråten. En av dem ligger på en skitig madrass precis intill motorvägen. På den smala refugen mellan körbanorna norrut bor romska tiggare i tält. Det ser inte klokt ut. Livsfarligt. Och allt är sotigt, sunkigt, bränt, krossat, nerklottrat, förstört. Det ser ut som om vissa kvarter bombats från hög höjd."
Författarna blir pulshöjande rädda när de hamnar i gängens blickfång och skyndar på stegen mot lugnare kvarter. Franska förorter som Les Oliviers och Campagne Lévêque tycks bortom räddning: "Det spelar ingen roll hur många fritidsgårdar man öppnar. Spelar ingen roll hur mycket man än ’rensar för socioekonomiska faktorer’."
Men det vore inte Ganman och Panshiri om de inte med svart humor korsklippte sin "safari" (deras eget ord) i detta "Rinkeby på steroider" med snuttar från samtidigt pågående Folk och Försvar hemma i Sverige. Problemförnekande kriminologinestorn Jerzy Sarnecki står där – oemotsagd av i rummet närvarande samhällselit – och orerar om sjunkande svensk brottslighet. Plus fake news om just Marseille; där har de inga skjutningar, säger professorn.
Ganman och Panshiri ger den riktiga siffran: 33 skjutdöda under 2022.
Ni minns grundfrågan i förra boken: Kan vi få ordning på det här?
Jag uppfattar författarna som minst lika pessimistiska denna gång, särskilt som den ånger som titeln frambesvärjer ännu är för vag för att leda till tillräckligt kraftfull politik, Tidöavtalet till trots. Kanske är allt redan för sent?
Men den som vill ha en bra bok att läsa i väntan på undergången behöver alltså inte stå tomhänt!
***
Läs även: Svart humor utspridd över Sverige
