Här saknas det en antastad get
Amartya Sens självbiografi är lite för artigt hovsam mot kreti och pleti, men ändå en intressant skildring av hur öst och väst hör ihop.
Bild: Fri tanke / TT
Enligt George Orwell kan man bara lita på en självbiografi om författaren erkänner något skandaliserande. Om han inte erkänner sig ha skämt ut sin svärmor på fyllan, svikt en vän eller älskare, snortat kokain på kungliga slottets toalett, antastat en get, eller liknande ska man alltså inte lita på bokens sanningshalt.
Det här är kanske att ta saken lite väl långt, men Orwells påstående kan tas som en tumregel, och jag misstänker således att den Nobelprisade ekonomen och filosofen Amartya Sen har putsat rent sin livshistoria i självbiografin Hemma i världen. Den innehåller inget som hade fått en viktoriansk lärarinna eller evangelist att rodna. Den är respektabel – lite för respektabel.
Hemma i världen – Amartya Sen. Fri tanke.
Översättning: Lisa Sjösten
En självbiografi bör också vara kritisk, men Sen är nästan överdrivet hövlig och kollegial. Alla hans vänner och kollegor prisas: en är en "fenomenal lärare", en annan är en "visionär historiker", en tredje har gjort en "lysande karriär" och så vidare ad infinitum. Amartya Sen verkar vara en hygglig person men hans beröm känns tillrättalagd – tycker han verkligen att en sådan medelmåtta som Kamala Harris, USA:s nuvarande vicepresident, har ett "välförtjänt rykte" som en ledargestalt? Det känns mycket tveksamt. I förbigående kritiserar Sen visserligen Harvardprofessorn Samuel Huntington för hans tes om en varaktig "civilisationernas kamp", men vem har vid det här laget inte kritiserat Huntington?
Boken är läsvärd trots sina tillkortakommanden. Sen skildrar sitt liv från barndomen i Burma och Bengalen till hans studietid och sedan professur i Cambridge. Hans intellektuella bredd genomsyrar hela verket. De första kapitlen ger en initierad introduktion till Indiens idéhistoria. Amartya Sen besitter kunskapen som krävs: han lärde sig tala sanskrit redan som åttaåring och studerade gamla buddistiska filosofier innan han fyllt tio. Dessutom har han bevittnat mycket av historien han beskriver: han såg hur Japan bombade Calcuttas hamn och hur svälten sargade Bengalen. Som elev på familjevännen (och Nobelprisade poeten) Rabindranath Tagores skola i Santiniketan träffade han Gandhi, Eleanor Roosevelt, Chiang Kai-shek (och beundrade madame Chiangs "bedövande" skönhet).
Amartya Sen skriver ingående hur Tagore har missförståtts i Europa. Ezra Pound och W.B. Yeats hjälpte Tagore slå igenom i väst, men Pound och Yeats (förförda av Tagores svallande kläder och yviga skägg) feltolkade hans verk. De fick för sig att han var en mystiker från fjärrans land med fredens budskap – författaren Graham Greene sade att han såg teosofernas ”klara utstående ögon” hos Tagore. Sen klargör att Tagore egentligen var en vetenskapsvurmande rationalist, inte en österländsk mystiker. Detta – hur väst och öst tillhör samma världskultur – framträder som ett av bokens centrala teman.
Det handlar i och för sig huvudsakligen om brittisk, indisk och burmesisk kultur, vilket märks redan i första kapitlet där Sen beskriver sin barndom med citat av Orwell och Kipling. När han skriver om Frankrike och Polen blir det desto ytligare, lite som anteckningar ur en resedagbok.
Att han skriver bäst om brittisk och indisk kultur är förståeligt eftersom kopplingen mellan de två länderna är så påtaglig. Till exempel: om undertecknad går tio minuter nordväst från min Londonlägenhet kommer jag till 35 Russell Road, där Pakistans grundare Muhammed Ali Jinnah bodde, och om jag går fem minuter sydväst står jag utanför Gandhis gamla lägenhet. Vill man förstå det här kulturutbytet är Sens självbiografi en bra utgångspunkt.
