Hon skapade den nya goda smaken

Det sägs att Svenskt Tenn på Strandvägen var ett av de få ställen dit man kunde gå i päls på 1970-talet. Inte undra på. Inredningsbutiken är den svenska borgerlighetens katedral. Sortimentet domineras av dyra möbler och textilier signerade Josef Frank, formgivaren som även brukar få symbolisera Svenskt Tenn. Men det är Estrid Ericson som grundat företaget, och i över ett halvt sekel fungerade hon som konstnärlig ledare.  

Att Ericson hade en sällsynt känsla för stil och god smak är välkänt. Det är till och med snudd på en klyscha. Hennes interiörer och arrangemang har hyllats gång på gång. Personen har vi däremot vetat mindre om. Vem var hon egentligen? Om det berättar Hedvig Hedqvist i boken Estrid Ericson – en biografi som utkommer lagom till butikens hundraårsjubileum nästa år.  

Ansatsen är personlig och materialet rikt. Hedqvist har fått tillgång till ett osorterat arkiv som legat i källaren hos en släktning: kartonger med brev, anteckningar, utklipp och fotografier. Och hon börjar från början.  

Ericson föds 1894 i den lilla orten Hjo vid Vättern och utbildar sig till teckningslärare på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack). Men efter examen börjar hon arbeta med design, konsthantverk och inredning. Våren 1924 går fadern bort och arvet används till att hyra en liten verkstad på Kungsholmen där hon tillsammans med kollegan Nils Fougstedt tillverkar flera hundra tennföremål. På hösten samma år visas samlingen i Svenskt Tenn, som Ericson öppnar på Smålandsgatan.  

Namnet och inriktningen är ingen slump. I likhet med andra oädla metaller som nysilver och gjutjärn är tenn i ropet. Butikens atmosfär är exklusiv och kundkretsen tillhör en ekonomisk och kulturell elit. Snart tar sig även möbler, tyger och lampor in i sortimentet och lokalen blir för liten. Bara efter tre år flyttar Svenskt Tenn till Strandvägen några kvarter bort och sex trappor upp i samma hus bosätter sig Ericson.  

Butiken blir en oas där besökarna inte bara kan handla utan även drömma sig bort, fantisera och tjusas. Ericson anlitar formgivare, deltar i och arrangerar en lång rad utställningar. Mottot är och förblir att bara tillverka och köpa in sådant hon själv gillar och aldrig tumma på kvaliteten. Till butiken importeras brittiska tyger, italienskt glas och franska antikviteter. Hennes otaliga inköpsresor är en förutsättning för verksamheten men ger också livsrum och inspiration.  

Minst lika viktigt är samarbetet med den österrikiske arkitekten Josef Frank som Hedqvist ägnar stort utrymme. Arbetsrelationen inleds några år in på 1930-talet och samtidigt börjar ett nytt kapitel i Svenskt Tenns historia. I decennier kör duon tandem och långt senare beskrivs lagarbetet träffsäkert av kritikern Eva von Zweigbergk: ”De båda artisterna bildade en säregen symbios. Estrid godtog allt som Frank gjorde, han gjorde allt vad hon bad om.”  

Redan 1934 deltar radarparet i en utställning på Liljevalchs med fokus på föredömliga möbler för det framväxande folkhemmet. I protest mot vad Frank kallar Svenska slöjdföreningens ”tråkighet” former han en överdimensionerad soffa som visas upp i en njutningslysten miljö med ett barskåp i centrum. Det är knappast vad svenska hemideologer önskat sig men Frank fortsätter utmana tidens normer.  

Till skillnad från sina funktionalistiska kollegor vurmar han för dekorativa inslag, sinnliga mönster med slingrande frukter, fåglar och blommor i djärva färger och möbler i mörka träslag. Arkitekten är dessutom svag för möbler som pallar och tevagnar, som lätt kan flyttas fram till pianot. Målgruppen är exklusiv. Så småningom myntar han etiketten ”accidentism” som betyder att interiörer bör arrangeras som om de uppstått av tillfälligheter.  

Inredningsfilosofin är Ericsons paradgren. Ibland kallas hon ”Direktör i sköna ting” men estetisk dirigent hade varit en mer adekvat titel för hennes styrka är att sätta samman de mest väsensskilda föremål till en vacker enhet. Eller som Ulf Linde beskrivit det: ”Hon arrangerade inte föremålen, hon regisserade ett stycke teater, ställde gest mot gest, replik mot replik…”    

Blomster och växter är ett stående inslag i affären och ofta hämtas de från Ericsons lantställe Tolvekarna på Tyresö. Växtligheten sätter även avtryck i mönster och möbler. Ett välkänt exempel är Florabyrån som är tapetserad med botaniska tryck och börjar tillverkas kring 1937. Fyra år senare – när Tyskland ockuperat Danmark och Norge – väljer Frank att lämna Sverige och från exilen i New York sänder han femtio mönster till Ericson i femtioårspresent 1944.  

Under 1950-talet blir Svenskt Tenns offentliga uppdrag allt fler. Representativa inredningar till ambassader spelar en viktig roll och där passar Franks möbler perfekt. Andra är inte lika förtjusta. Under det sena 1960-talet och 70-talet definierar framför allt en yngre generation butiken som prålig. Estetiken har heller aldrig rimmat med den gängse svenska designidentiteten: industritillverkade, standardiserade vardagsvaror för gemene man.    

Att analysera konflikten mellan borgerliga smakideal och folkhemsbyggets rättesnören är inget Hedqvist gör – och det behöver hon inte. Boken har ett annat ärende: att bredda bilden av Ericson. Läsarna tas med bakom Svenskt Tenns kulisser med fokus på kulturpersonligheten och företagsledarens liv och där gör Hedqvist en väsentlig insats.  

Visserligen skymmer emellanåt detaljerade redovisningar av dukningar, utställningar, middagar, resor och vänner sikten. Det kan bli för mycket av det goda. Men för Svenskt Tenn-fantaster är det förstås mumma. Biografin vimlar dessutom av bilder. Det stora antalet hade lätt kunnat leda till ett plottrigt intryck men formgivaren Carl Johan Hane har lyckats med konststycket att få det elegant och informativt. Stiligt!

***

Läs även: En stor poet bosatt i en hjälplös människa

Läs även: En bortglömd dansk historia