Hudfärgsfixeringens begränsningar

Ju mindre rasistiska människor har blivit, desto mer har det kommit att talas om rasism i samhällsdebatten. 

Trots att detta hör det till det mest föraktliga någon kan ge uttryck för, hänger många människor, inte minst sådana som säger sig vara antirasister, fast vid rasismen som ett slags existentiell livlina, en form av ideologiskt Stockholmssyndrom. 

Den brittiske skribenten Kenan Malik gör den senare liknelsen i sin nya bok och understryker det han många gånger tidigare skrivit om, nämligen identitetspolitiken som en återvändsgränd med utrangerade konservativa idéer vändstekta och serverade som progressiva. Bokens title Not so black and white söker en balanspunkt. Samtidigt är det här Maliks mest ambitiösa bok hittills och han ägnar stort utrymme åt att visa hur ras och rasism växte fram som sorteringsinstrument för att täcka över sociala och ekonomiska orättvisor i Amerika och Europa. 

Identiteten som samhällelig konstruktion löper som röd tråd genom texten. När de första afrikanska slavarna fördes till Virginia 1619 fanns det inga "vita" där eftersom de tidiga kolonisatörerna såg sig som "engelsmän". Den transatlantiska slavhandeln utvecklades inte på rasmässig grund, skriver Malik. De europeiska eliterna hade lika gärna kunnat skapa ett system med fattiga vita som slavar om det varit praktiskt möjligt. 

Så småningom blev dock hudfärgen allt viktigare för att förklara och rättfärdiga träldomen i ett samhälle med högtidstal om frihet och självständighet. En känsla av medfödd överlägsenhet byggdes även in i det brittiska imperium som en tid omfattade en femtedel av jordens landmassa, och den genomsyrade dessutom andra europeiska kolonialmakter. 

I sin mest kända bok From fatwa to jihad (2009), om Rushdieaffären och kulturvärlden som internaliserade ayatollans dödsdom, beskrev Kenan Malik ett Storbritannien som på 1970-talet var mycket mer rasistiskt än i dag. Hans personliga upplevelser av rasism fick honom att bli politiskt engagerad och det var politiken som fick honom att se bortom rasismens snäva ramar.  

Han insåg, som han nu skriver i Not so black and white, att "en individs hudfärg, etnicitet eller kultur inte ger någon vägledning när det gäller värdet av hans eller hennes politiska uppfattningar". 

Identitetspolitik har under senare år odlats flitigt inom vänstern, men har sitt ursprung långt högerut i föreställningar om raser och deras essentialism. Identitärer i båda ändar av den ideologiska skalan tenderar att övertyga sig själva genom att uppträda som varandras hotbilder. 

De senaste årens (oftast amerikanska) debattböcker på rastemat har antingen betonat hur spridd och djupt rotad rasismen fortfarande är och hur okunniga (vita) människor är om sin egen rasism, eller – i andra änden av spektrat – hur antirasismen blivit en religion och hur raskortet spelats ut för att vinna egna fördelar. Svensk debatt har också präglats av åsiktsimporter från USA, ett land med en historia radikalt annorlunda än vår egen. 

Maliks resonemang om ras och klass, och om hur etnisk härkomst blir viktigare än ojämlikhet, påminner starkt om dem i The trouble with diversity – Walter Benn Michaels tjugo år gamla bok i vilken det hävdades att chefer är mycket mer positiva till mångfald än till lönekrav. Michaels förutsåg den exponentiella tillväxten av HR-avdelningar och värdegrundsdokument; det var viktigare vilka människorna tyckte sig vara än vad de faktiskt gjorde. 

Bland svarta amerikaner har längtan efter frihet sökt sig många vägar, från facklig organisering till "Back to Africa”-rörelsen. På 1960-talet blev Martin Luther King och Malcolm X symboler för olika linjer. Black power var en gångbar symbol, lätt att marknadsföra, men Svarta pantrarnas parallellsamhälle hade den revolutionära retoriken till trots en kulturellt konservativ kärna. Kenan Maliks reservationer mot Black Lives Matter handlar om samma sak; hudfärgsfixeringens begränsningar. 

Vid de flesta morden på svarta i USA är gärningsmännen svarta. Våldet är ett samhällsproblem, inte främst en rasfråga. Det är mycket troligare att en vit avhoppare från gymnasiet får en fängelsedom än att en svart person med examen från college hamnar bakom galler. 

I alla tider har det funnits föreställningar om hur olika grupper bör bete sig. Det gäller även svarta, och när musikern Kanye West (numera Ye) kallade Donald Trump "min broder" och påstod att slaveriet måste ha varit de svartas "eget val" eftersom det varade så länge, slog flera debattörer fast att han inte längre kunde vara svart på riktigt. Att ha rätt färg och fel åsikt var helt enkelt otänkbart.  

Sådana reaktioner har dykt upp i olika skepnader; minns bara hur Nyamko Sabuni blev kallad "husneger" medan hon var integrationsminister. Omvänt har vi senare genomlevt en hopplös diskussion om kulturell appropriering, där ljushyade bannats för att de tagit till sig attribut från andra kulturer, som exempelvis rastafrisyrer. 

Det vilar alltid något sympatiskt över Kenan Maliks texter; det är bättre att lyfta fram värderingar och ideal än ras eller identitet. Han lyckas ta sig igenom omtvistade frågeställningar genom att både låta snällt självklar och ropa rakt in i motvinden. 

Ju mer han uppsöker det förgångna och dess konflikter, desto tydligare blir det också att han hoppas finna en väg framåt i någon form av redan förlorad, radikal socialdemokrati med starka fackföreningar. 

På så vis kan boken förstås tyckas otidsenlig, eller lika utopisk som John Lennons föreställ-er-en-värld-utan-länder-eller-religion, men den dissekerar även skarpsinnigt dagens många identitetspolitiska felslut.  

Dessutom är den en tankeväckande historiebok för dem som tror att ras är början och slutet på allting. 

***

Läs även: Okända frihetskrig i Sveriges närhet

Läs även: Skrattar folk åt dina skämt?