Humorkryddad hönssoppa

Kan man minnas en smak genom generationer – ärva det viktigaste av riken, smakriket, och därmed känna igen människor man kanske aldrig sett, samtal man aldrig deltagit i, vanor som tillhört andra och bli en del av traditionen? 

Min gamla farsa blev ganska så dement med tiden. Jag frågade om han önskade något speciellt att äta. Han mumlade ”kalvsylta” och så fick det bli. Dagen efter kom jag med kalvsyltan han glömt att han önskat, men han åt och han sken upp som en sol och plötsligt började han berätta om kalvsyltor han ätit, om mormor och morfar som lagat kalvsylta, om gurkorna som hans mormor lade in och han pratade om allt möjligt han hade glömt, eller snarare begravt i sitt inre. 

Mat och minnen hör ihop och smaker väcker minnen till liv. När man glömt eller förträngt allt kan en smak framkalla alla måltidens gäster, alla samtalen och man ler inåt och livet blir en smula bättre. 

Alla dessa smakminnen blir ett kitt som håller oss samman och skapar gemenskaper med stark igenkänning. Smak och mat blir en viktig traditionsbärare. Se bara Marcel Proust, hans Madeleinekaka och lindblomste i På spaning efter den tid som flytt. 

Fotografen Karl Gabor förstod att berättelserna om maten och minnena är lika viktiga som maten i sig självt. Han refererar till Singer: ”När maten är uppäten och tallrikarna står tomma på bordet, vad finns då kvar? Jo, berättelsen om maten.”  

I Judiska smaker och berättelser är ett slags antologi till vilken en rad svenska judar bidragit med personliga historier kopplade till sina recept. Den har blivit en smått hisnande resa med smakminnen som plöjer genom generationer. Ur den judiska smaktraditionen framkallas minnen av nära och kära sedan länge döda, inte sällan i Förintelsen, när deras barnbarnsbarn träffas vid en middag i en stockholmsförort: ”Jag fick aldrig träffa mormor, men jag lärde känna henne bit för bit genom de smaker som min mamma försökte återskapa i sin matlagning”.  

Sekulariserade judar blandar och förvandlar de strikta reglerna vad man kan äta och inte kan till en rejäl ”cross-over” och i många berättelser vilar den där underliggande humorn. Nästan varje sida bjuder på breda leende och små skratt, ibland stora.  

Salomon Schulman skriver om ”Den sviniösa hyllningen” där judiska läkare jobbar julnatt då andra är lediga för att fira jul och hur de på sjukhuset vid tolvslaget samlas i matsalen och ägnar sig åt omåttligt snaskande på spickekorv och skinkor så grisfettet rinner utefter kinderna. ”Vi samlas inte för att äta utan för att häda.” En burdus och satirisk kria över två helsidor.  

Minnena blir ibland viktigare än maten, som hos Titti Fränkel när hon skriver om hemmets kåldolmar: ”Inte vet jag om mitt matminne är särskilt judiskt, men det kommer i alla fall från ett judiskt hem.” En annan skriver att ”vi lagar kosher, men med måtta. Lagom kosher - alltså väldigt svenskt och visst kan man nöja sig med ”upplevelsedispans” alltså att tänja på gränserna.  

Ändå står kosher centralt i boken, vilket väl är ganska självfallet, och lika centralt står då de typiska judiska rätterna: Hönssoppa, Gefillte fisch (fylld fisk), Gehackte leber (Hackad lever) och bröd av matzemjöl (malda ”knäckebröd” tillverkade av vetemjöl och vatten). Mat till högtider och till fest. Läsningen blir en upplysande skola och även som en spännande kulturvandring genom judendomen.  

Tyvärr blir boken lite svårläst när de långa texterna lagts över tonade plattor och den skulle vunnit på att korrläsas några gånger, lite för många fel för att det ska vara roligt. 

Som receptnörd skulle jag också önskat att alla recept kollats så att de stämde med tillagningsinstruktionerna. 

***

Läs även: Ingen god jul utan Jansson

Läs även: Postmodernistiskt om Postverket