I udda mäns sällskap

Den som skriver essäer bör kunna ”slå dank med virtuositet”, postulerade en gång norska författaren Cora Sandel. Essäisten ska ta ett steg bort från världens larm för att lagom lojt begrunda tillvarons egenart.

Fredrik Sjöberg verkar vara en hejare på att fly från trista åtaganden och istället försjunka i människolivets besynnerligheter. Åsynen av en insekt i ett badkar en fredagsmorgon, eller en latrintunna som pockar på tömning, leder in i irrvägar som gör läsaren både matt och lycklig. Ja, vem vill inte hellre kontemplera skittunnan än tömma den?

Traditionella essäister reflekterar ofta över en annan författares gärning. Essäskrivaren länkar sig alltså samman med sin inspiration, vilket kan ske såväl otvunget som inte. Fredrik Sjöberg representerar den otvungna sorten. Vardagen står för en uppsjö av frågeställningar som väntar på att betänkas. Redan efter några rader brukar diverse säregna gestalter tränga fram i texten. Inte sällan är det män som förskjutit världens vetande en liten, men viktig, aning, men som sedan blivit förpassade till glömskans hålor.

I just latrinexemplet hamnar vi hos daggmaskforskaren Gustav Eisen, barndomskamrat till Strindberg och senare rik russinkung i Kalifornien. I en annan essä möter vi Tor Otto Fredlin från Härnösand som försörjde sig på ”patetiska illustrationer” till veckopressen men som byggde ett rikt liv kring sin passion, nämligen den lilla fisken guppy. Han avlade fram en egen art: Fredlins guldguppy.

Många original vill göra Sjöberg sällskap på vägen. De flesta tycks höra hemma i den fanatiska, maniska kategorin. När de väl tagit plats i läsarens medvetande vill de ogärna dra sig tillbaka, utan fortsätter att klia i tankarna.

Fredrik Sjöbergs mest kända, för att inte säga världsberömda, bok heter Flugfällan (2004). Den brukar beskrivas som en självbiografisk betraktelse över samlandets psykologi, eller med författarens egna ord, samlandets psykopatologi. Den handlar också om ön som livsrum. Berättelsen stannar emellertid inte på författarens Runmarö, där blomflugorna för övrigt är förbluffande många, utan länkar i turbulenta associationer till Rembrandt och en stulen målning. Och på vägen lurar förstås en passionerad, men bortglömd naturforskare. Dramaturgin är med andra ord redan väl beprövad men tål bevisligen oändligt många variationer.

Samlingen Sjöelefanten i Bukarest innehåller inte enbart skarpa texter, men ett stycke in i boken börjar essäerna tala med varandra på ett mumlande, försynt vis. Bland annat samtalar de om kontroll och om vikten av att försöka fly densamma.

Mest virtuos är titelessän, och dess kvaliteter ska inte på något vis spolieras av en recension som denna. Men den som vill hänga en stund med Sjöberg framför ett gammalt rumänskt säldjur kan vara säker på att hamna i fullkomligt oförutsägbar tanketerräng.

***

Läs även: Nationalstaten - rätt bra att ha