Modigt om romernas parallellsamhälle

År 1995.  Jag hade låst mig ute och ryckte lealöst i lägenhetsdörren. Då materialiserade sig en snubbe i skinnpaj från en granne. Han insåg mitt läge: utelåst. Och sade: Jag är inbrottstjuv, jag kan hjälpa dig, vänta lite bara… 

Han gick ner till sin bil och återvände med sladdrig väska fylld med brytverktyg. Efter två fascinerande minuter – göra inbrott hos sig själv! – var jag hemma igen. Och ville bjussa på något. Jag hade fulsprit, kokad av en spelberoende vaktis på ZTV, så jag och snubben hamnade i livsprat över grogg. 

Mannen var hjärtligt less på den romska kulturen. Hur den låste in människor i livsmönster; och hur parasitär den var. Och han var trött på att stjäla. Vid exit gav han mig sina brytverktyg. Så jag stod där med hans sladdriga väska och önskade lycka till med livet. Han sa han skulle vuxenstudera, någonting tekniskt. Hur det gick för honom vet jag inte. Det jag vet är att han förstärkte min redan starka fascination för romerna.  

En annan källa till fascinationen: den totala oförmågan i vårt samhälle att öppet diskutera, och därigenom möjligen kunna avhjälpa, romsk dysfunktion. Man är så rädd att tas för rasist. 

Men i själva verket är ju romerna – cirka 50-100 000 i Sverige, av olika schatteringar – en extremt dysfunktionell grupp. Barnäktenskap förekommer fortfarande. En hög andel romska ungdomar (främst flickor) droppar ur skolan. Hederskulturella normer är starka. Kriminella aktiviteter, inklusive åldringsrån på gadjes, är extremt frekventa. Därför är det glädjande att journalisten Jenny Strindlöv – alltid beredd att gräva djupt; utan tankefördummande skygglappar – nu gett ut boken Romani kris: parallella rättegångar i Sverige.  

Titeln syftar på ett romskt rättssystem, där utvalda “vise män”, tar sig an tvister: förtal, pengabråk, sexuellt förtappade kvinnor et cetera. Ofta emanerandes i bötesstraff. I värsta fall – för den anklagade – att bli dömd till “mageripe”. Då stämplas man som smutsig, oren. En oren får på sin höjd umgås med sin närmaste familj. 

Kalla det medeltida, eller primitivt. Men “kris” är en tung romsk institution, numera förstärkt i livesändningar i Facebook ut över den romska världen. Ett rättesnöre för vad som är kulturellt rätt och fel. 

I en suggestiv passage får vi veta att “kris”-rätten faktiskt kan vara mer effektiv än statsrätten. En man har grovt misshandlat sin kvinna. Döms han till fängelse, kommer han ut efter några år, och kanske börjar förfölja henne igen. Men en dom från “kris” gör att alla romer håller uppsikt. Så han kommer att passa sig! 

 Med “kris-begreppet” som språngbräda går Strindlöv i empatisk närkamp med romsk dysfunktion. Hon visar bland annat på det absurda i att nyckelpersoner – välavlönade med skattpengar – som ska gynna romsk inkludering, i själva verket ofta försvarar och bevarar hederskultur och barnäktenskap med mera. Och hon hjälper läsaren ställa blytunga frågor till mångkulturens Sverige:  

 I vilken mån ska vi stärka, och rentav bidragsströssla, en viss minoritetskultur? Borde vi inte tvärtom stötta individerna att bryta sig loss från en kultur, om den är förlamande, förtryckande? Och borde inte skolplikten gälla även romska barn? 

Strindlöv – vars djupa och långtrålande research ingjuter både skräck och förtjusning hos svenska romer, beroende på vem man frågar, ger här en master class i journalistik.   

Min inbrottstjuv skulle jubla över boken. Som ju handlar om mycket mer än “kris”. Den här viktiga boken borde hetat  “Allt du skulle vilja veta om romer, men varit för skraj att fråga om”. 

***

Läs även: Har vi nått peak woke?

Läs även: På spaning efter hjälten