Identitetsvänstern hotar demokratin

Hamas fruktansvärda attack den 7 oktober skapade konvulsioner i den amerikanska universitetsvärlden, där kampen för social rättvisa ofta går hand i hand med Israelkritik. Studentgrupper vid Harvard höll Israel ansvarigt för Hamas blodiga attack. En professor vid Yale kommenterade att ”bosättare är inte en del av civilbefolkningen”. Vidare har judar dödshotats på akademiska internforum och antalet antisemitiska incidenter vid universiteten har ökat. 

Men utvecklingen inom den progressiva vänstern handlar om mer än synen på Mellanöstern. Den nya formen av antidemokratisk identitetspolitik är fokus för statsvetaren Yascha Mounks nya bok The Identity Trap. Den som inte vill att Sverige ska fastna i samma slags kulturkrig som plågat USA bör läsa den. 

Mounk är ingen högerkonservativ kulturkrigare. Han har kallats Barack Obamas favorittänkare och driver den populära intervjupodden ”The good fight” på temat hur populismen ska besegras. Men nu är det den nya tidens vänsterrörelse som han har i siktet.  

Huvudtesen i boken är att delar av det amerikanska etablissemanget anammat en form av progressiv separatism. Institutioner och företag uppmanar folk att identifiera sig primärt utifrån kön, ras, religion eller hudfärg. Ekonomiska orättvisor – klasskampen – utgör inte längre fundamentet för vänstern, istället står identitetspolitiken i centrum. Och i en världsbild där alla placeras in i kollektiv som är överordnade eller underordnade, förövare eller offer, kolonisatörer eller koloniserade, anses till exempel vita, män och västvärlden med Israel tillhöra de privilegierade förtryckarna. 

Den identitetspolitiska utvecklingen bryter mot den universalistiska  traditionen inom amerikansk liberalism (uppfattningar till vänster om Republikanerna). Mounks bok spårar rötterna till varför delar av etablissemanget övergivit universalismen, idén om att det finns objektiva sanningsanspråk och grundläggande rättigheter som är giltiga för människor i hela världen.  

Berättelsen tar avstamp i 1900-talets franska postmodernister som Michel Foucault. Dessa blev under 1970-talet alltmer inflytelserika vid amerikanska universitet och nya teorier formulerades som vände sig emot breda sanningsanspråk eftersom sådana ansågs cementera förtryckande strukturer. 

En av de nya idéerna var den kritiska rasteorin, enligt vilken hela samhället är genomsyrat av strukturell rasism. Den ser 1960-talets medborgarrättsrörelse som naiv med sina drömmar om att hudfärg skulle bli oviktigt. Kritisk rasteori ser snarare färgblindhet som ett subtilt övergrepp. 

En annan grundstomme för identitetspolitiken var den feministiska ståndpunktsteorin, enligt Yascha Mounk. Den kritiserade universella sanningsanspråk för att vara manscentrerade, eftersom dominanta grupper omöjligen kan förstå marginaliserade gruppers erfarenheter. Minoriteter och andra underordnade bör alltid ges tolkningsföreträde, enligt teorin. 

Såväl den kritiska rasteorin som ståndpunktsteorin förmedlades till generationer av studenter, men var tämligen okända för den breda allmänheten och syntes inte på den mediala och politiska dagordningen. I samband med kampanjerna MeToo och Black Lives Matter på 2010-talet blev dessa idéer emellertid högaktuella. Sociala medier gjorde det lättare för aktivister att samla likasinnade i åsiktsbubblor, där algoritmerna belönade hätska utfall mot avvikare.  

Idag har en lång rad institutioner, företag och politiker anammat det identitetspolitiska tankegodset. Dess mildare former leder till att verksamheter blir medvetna och motverkar diskriminering. Men det går ofta längre än så. Faktum är att fler professorer har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter under de senaste åren i USA, än under den värsta kommunistjakten på 1950-talet. 

Yascha Mounk lyfter fram oroväckande exempel på när rädslan att kränka fått farliga konsekvenser. När USA:s smittskyddsmyndighet CDC presenterade vilka som först skulle få Covidvaccinet rekommenderade man att nedprioritera gruppen äldre. En av de viktigaste anledningarna, underströk myndigheten, var att ”etniska minoriteter är underrepresenterade i gruppen 65+.” Till slut tvingades CDC återkalla rekommendationen.  

I Kanada genomförde Ontarios kommunala skolor ceremoniella bränningar av kränkande böcker, efter rekommendation av ledande politiker. I Spanien beslöt ett bokförlag att det var omoraliskt för en vit man att översätta en diktsamling av en svart poet. Istället önskade de en översättare som var ”kvinna, ung, svart och helst en aktivist.”  

USA är ett mångkultuellt land som inte lyckats lösa historiska sår efter slaveriet och inbördeskriget. Sverige har inte samma trauman, men det finns ändå anledning att ta lärdom. På kort tid har även vi blivit ett heterogent land vilket skapat stora splittringar, till exempel framväxten av ett femtiotal utsatta stadsdelar där befolkningen lever under påverkan av kriminella gäng och fundamentalister. Ett uttalat identitetspolitiskt parti, Nyans, ställde upp i riksdagsvalet 2022 och de driver ett separatistiskt program, och hävdar att svenska samhället genomsyras av rasism.  

Kanske är det så att länder med en kulturellt blandad befolkning tvingas göra ett svårt vägval: antingen ta strid för upplysningsvärderingar som individens rättigheter, meritokrati och jämlika chanser snarare än ”jämlikt” utfall – eller acceptera att särbehandlas utifrån vilken grupp man tillhör. 

Ideologier som värnar den liberala demokratin har delat en tro på att individen har ett inneboende värde oavsett kön, ras och religion. Identitetspolitiken hotar detta. Frågan är om gamla ideologier som liberalism, konservatism eller socialdemokratin kan återfå sin slagkraft och hur de i så fall skulle utvecklas. Yascha Mounks klargörande och läsvärda bok visar vilken utveckling vi kan gå till mötes om de misslyckas. 

***

Läs även: Myllrande om en försvunnen värld

Läs även: ISIS-kriget mot kulturen