Ingen god gärning förblir ostraffad

Att det kommer att sluta med att någon dör är ingen högoddsare i en roman om ”The Troubles”, den våldsamma konflikten i Nordirland från sextiotalets slut till 1998 som sammanlagt krävde omkring 3 500 liv. Det är till och med rätt uppenbart vem som kommer att dö. Spänningsmomentet består snarare i vem mördaren ska visa sig vara, och med vilket motiv. 

Överraskande nog håller spänningen i sig till slutet. Över gränsen (Trespasses på originalspråket) är något så ovanligt som en bok som blir bättre, inte sämre, ju längre man läser.  

Huvudpersonerna är Cushla Lavery, ung katolsk lågstadielärare, och Michael Agnew, medelålders protestantisk jurist och familjefar som hon inleder en affär med. I normalfallet hade förmodligen den senares för romansens olämpliga civilstånd varit i fokus, men eftersom Över gränsen utspelar sig omkring Belfast på sjuttiotalet är huvudpersonernas religionstillhörighet ett större problem. Konflikten i Nordirland handlade om politisk makt, men skiljelinjen gick nästan uteslutande mellan katoliker och protestanter. 

Katolikerna tenderar att vara nationalister eller republikaner – de vill att Irland med eller utan våld ska ta över Nordirland från Storbritannien. Protestanterna härstammar ofta från skottar och nordliga engelsmän och har levt på Irland i flera hundra år. Även om de genom historien har haft ett spänt förhållande till den brittiska kronan, inte minst eftersom många av dem varit presbyterianer eller puritaner, är de i allmänhet unionister och lojalister – de vill att Nordirland ska stanna i Storbritannien.  

Detta är bara en liten bråkdel av de etiketter och termer som gör den nordirländska konflikten svår för en utomstående att överblicka. Båda sidorna en rik flora av paramilitära organisationer – bara den republikanska terrororganisationen IRA fanns i tre varianter: Provisional IRA, Official IRA och Real IRA – och ett ännu rikare utbud av skällsord och politiskt laddade begrepp. Inte heller hjälper det att den internationella bevakningen under konfliktåren ofta kunde bli ganska ensidig. Nationalisterna var många hästlängder bättre på PR än lojalisterna. 

Även romanen Över gränsen är ensidig. Relationen mellan Cushla och Michael beskrivs ur katolska Cushlas perspektiv och protestantiske Michael blir en aning svårbegriplig. Det funkar dock bättre i skönlitteratur än i nyhetsmedia. Det är till och med rätt skönt att slippa långa utläggningar om karaktärernas känsloliv, värderingar och bevekelsegrunder.  

Kennedy skriver avskalat och effektivt, utan ansträngda försök att dekonstruera språket eller visa upp sin egen synonymrepertoar. Hennes enda svaghet är den oproportionerligt stora andel tecken hon ägnar åt att beskriva vilka kläder huvudpersonerna har på sig. Förmodligen en genresjukdom som spillt över från mer lättviktiga kärleksromaner. 

I själva verket är det inte självklart att Över gränsen bör betraktas som en kärlekshistoria. Framför allt är romanen en beskrivning av hur det är att leva i en blodig konflikt, där den som försöker välja den balanserade mittenpositionen står omgiven av fientliga grupper som noga vaktar på eventuella snedsteg.  

Man kan bli fördömd om man är illojal mot de sina, men också om man är för lojal. Man kan till och med bli utstött av sin egen grupp när den strävar efter att inte uppfattas på fel sätt av andra grupper.  

För den som befinner sig i mitten av en sådan konflikt är det bäst att stå så stilla som möjligt, men som titeln antyder är det inte vad Cushla och Michael gör. Kennedys sensmoral är bister: ingen god gärning förblir ostraffad.

***

Läs även: En fläkt av Downton Abbey i Värmland

Läs även: Litteraturhistorikern som kämpade mot nazismen