Ingrid Elams segertåg in på universiteten

När jag för några år sedan intervjuade Jonas Hassen Khemiri om hans då nyutkomna roman Pappaklausulen kom vi av någon anledning in på tv-serier. Själv såg han inte på dem sa han. Om jag minns rätt såg han knappt på tv alls, eftersom det stal tid från läsningen. Sedan lade han till att han har många vänner som får sina "fiktions-kickar" den vägen – alltså via tv-serier. Men att han fick sina då han läste. Själv är jag något av en blandmissbrukare – jag ser på Succession och andra serier – men det är klart, när jag vill ha en starkare och renare fiktionsfix är det romanläsning som gäller.

Jag kommer att tänka på samtalet med Khemiri när jag läser sista delen av Ingrid Elams informativa och upplysande kärleksförklaring till romanen som litterär genre. Hon berör nämligen kort att vissa tv-serier kanske fungerar som en klassisk roman i dag (hon nämner mästerliga The Wire som exempel).

Resonemanget ingår i tredje kapitlet av Romanens segertåg, med rubriken "Romanens kriser" – och det är här det mest intressanta och aktuella stoffet finns. Tyvärr håller Ingrid Elam det alldeles för kort.

Hon snuddar vid en rad kriser, men jag hade gärna sett en mer djuplodande diskussion kring hur romanen förändras när den blir ljudbok och e-bok, eller får konkurrens av tv-serier med ett narrativt driv och en väl uttänkt dramaturgi. Det finns forskning som undersöker vad som händer i våra hjärnor när vi hör respektive läser böcker – men den saknas i Elams genomgång. Det är synd. Det hade gjort Romanens segertåg mer aktuell och utmanande.

Nu är det för all del ingen dålig läsning, inte alls. Litteraturvetaren och kritikern Ingrid Elam behärskar sitt ämne till fulländning. Hennes historiska genomgång av romanens framgångar och varför denna litterära genre blev en sådan succé, är intressant, lärd och kunnig. Hon diskuterar frågor som hur romanen förhåller sig till och gestaltar tid, rum, berättarperspektiv, men även sådant som hur romanen etablerar sig och förhåller sig till sin samtid.

Det är högintressant läsning, troligen allra särskilt för någon som aldrig läst litteraturvetenskap. Sannolikt kommer Romanens segertåg att hamna på kurslistorna i litteraturvetenskapen på landets lärosäten. Med rätta, ska sägas, för detta är en lovvärd och utmärkt grundkurs i sitt ämne. Utan att krångla till det allt för mycket lyckas Ingrid Elam både förmedla kunskaper och samtidigt visa sin stora kärlek till romanen som medium. 

Har man dock läst litteraturvetenskap inställer sig ytterligare en fråga: Om man vill skriva om romanen år 2022 – varför göra det med samma exempel som vanligt? Ingrid Elam lägger visserligen in referenser till nutida författare, hon vill problematisera den europeiska romantraditionen med postkoloniala exempel. Men även här är det för kort och otillräckligt. Det hade visserligen krävts en dubbelt så tjock bok, eller andra prioriteringar, för att få till en matig och kvalitativ diskussion kring detta, på djupet.

För vad som skaver lite är att – trots de små inskotten av aktuellt och icke-europeiskt – så handlar det ändå i mångt och mycket om de standardexempel som vi litteraturvetare läst så många gånger.

En Joyce, en Woolf, en Dostojevskij, en Goethe, en Proust och tre Brontë är de författare hon återkommer till om och om igen. Så här i dagar av kanondiskussioner kunde det ha varit uppfriskande med lite mer bredd och spridning i exemplen, inte minst eftersom en av ambitionerna med boken är att visa hur viktiga kvinnorna har varit för romanens framgångar.

Men jag kanske inte tillhör målgruppen. Studenter och andra intresserade behöver förstås lära sig mer om klassikerna. I den bästa av världar hade de också fått veta mer om romanens utmaningar och om alternativ till den kanoniserade litteraturen, klassiker eller ej.

Läs även: Strulig kärlek i arbetarrörelsen

Läs även: Djupt olyckligt par i döende överklass