Jakten på det brittiska kungahuset
Den legendariska journalisten Tina Brown skriver bok om brittiska kungahuset, men den som framstår i sämst dager är pressen själv.
Bild: Alastair Grant / AP
Det är något speciellt med böckerna om kungligheter. De kan se ut hur som helst och ändå sälja. Tro mig, ett antal av dem står i min hylla.
Nu har mediaveteranen Tina Brown (chefredaktör på Tatler, Vanity Fair, The New Yorker och The Daily Beast) kommit med sin andra bok på kungligt tema. Den första var The Diana Chronicles, 2008. Då hade hon redan fått utmärkelsen CBE, Commander of the British Empire, av drottning Elizabeth år 2000. Den fick hon för sina journalistiska insatser och det är inte omöjligt att drottningen ångrade sig när boken kom.
När Brown nu anser sig förmedla sanningen om brittiska kungahuset Windsor, kan vi vara rätt säkra på att drottningen ångrar omfamnandet av en ledande företrädare för medierna.
Efter att ha läst The Palace Papers råder knappast tvekan om att Firman, familjen Windsors självvalda beteckning, arbetar långsiktigt strategiskt. Inte alltid framgångsrikt på kort sikt, men det överordnade målet är att säkra monarkins överlevnad. Och det är med frågan: Kan monarkin överleva? som Brown grottar ner sig i de respektive familjemedlemmarnas liv och leverne.
Mycket är känt, annat inte, men till skillnad från när hon släppte boken om Diana, som då inte fanns kvar i livet, kan vi nu vara säkra på att firmans medlemmar lusläser den närgångna boken. Och lika säkra kan vi vara på att ingen av dem kommer att kommentera den. Offentligt. Utom möjligen prins Harrys hustru Meghan Markle.
Det mest förödande porträttet i boken är egentligen det av medierna själva. Lögner, avlyssningsskandaler, hot och smicker är alla delar av den arsenal brittiska medier utnyttjat till fullo för att snika åt sig publik. Och som om Brown känner av hur svindlande nära hon själv ligger gränsen för att räknas in den hopen, hon är ju faktiskt före detta chefredaktör och ansvarig för ett gäng publiceringar, kritiserar hon med jämna mellanrum sina kollegor. Lite lagom, så där.
Ambivalensen i vad Brown faktiskt gör mot sina porträttobjekt lyser igenom och smittar av sig på läsaren.
Nu tror jag inte för ett ögonblick att det kommer att lägga sordin på försäljningen av The Palace Papers. För som jag sade, böcker om kungligheter kan se ut hur som helst och sälja ändå. Väl medveten om vilken dubiös marknad proffset gett sig in på, listar Brown inte mindre än skrattretande 339 personer som hjälpt henne genomföra arbetet. Plus en hund.
I frågan om monarkin i Storbritannien kommer att överleva, har Brown inte jobbat lika hårt med researchen. Hon antar, inte särskilt originellt, att monarkin för att överleva måste följa med sin tid.
Ja, det är fortfarande som italienske författaren Lampedusa säger i sin roman Leoparden (1958) att vill man att allt ska förbli som det är, måste det förändras. Det är vad som utmärker de kungahus som fortlever. Men det behöver vi inte läsa Tina Brown för att veta.
***
Fler böcker om huset Windsor
Lady in waiting
Anne Glenconner
Prinsessan Margarets hovdam kom 2019 ut med denna bok, som har den i kungliga sammanhang ovanliga konstruktionen att författaren också lämnar ut sig själv. Hur Glenconner fick ihop sitt liv som hovdam, gift med karismatiske aristokraten Colin Tennant är en gåta. Välskriven, rolig läsning.
Elizabeth II The Steadfast
Douglas Hurd
Penguin Monarchs är en serie välgjorda små böcker om brittiska monarker. Hurd beskriver i denna del från 2015 hur engelsmännen förväntar sig något mer av engelska kungahuset, än av odramatisk skandinavisk kunglighet. Och de får både glitter och ståndaktighet av Elisabeth II, denna blyga monark som lyckats röra sig framåt i tiden.
The Little Princesses
Marion Crawford
Att tiden haft sin gång märks vid läsning av en bok om prinsessorna Elizabeth och Margaret skriven av nannyn, Marion Crawford, och utgiven första gången 1950. Då var den en skandalbok; i dag framstår boken som oskyldig, men den renderade Crawford en återstod av livet ute i kylan.
***
