Japan – ett gåtfullt land utan filter

Med början under 1850-talet blev vurmen för litteratur, konst och hantverk från Japan så stark i världen att fransmännen år 1873 lanserade termen ”japonism”. Till Sverige kom japonismen troligen via Frankrike – och den påverkade stora konstnärer som både Carl Larson och Bruno Liljefors, för att nämna några.  

I Europa letade sig de japanska influenserna in i konstriktningar som Art Nouveau i Frankrike och Jugend i Tyskland och Österrike. Så småningom skiftade fokus, som alltid inom konst och angränsande kulturområden krävs impulser från andra håll för att "förnya" uttrycket. Men glömdes Japan? Nej. Inte riktigt. Japonismen har nog bara fortsatt och pågår för fullt än i dag. 

Det är inte så svårt att hitta japanska influenser i vår samtid. Min dotter spelar Pokemon go och ser mängder av Miyazakifilmer, själv åt jag Okonomiyaki till lunch nyligen. Mina vänner som producerar elektronisk musik svärmar allra mest kring de kollegor som fått en spelning i Tokyo, Osaka eller Kyoto – Berlin är en fjäder i hatten, men inget slår ett gig i Japan.  

För Japan ses i slutändan som high-tech-landet som producerat de ikoniska musikinstrumenten som får ettor och nollor att bli musik. Mina mer modeintresserade vänner får också något drömskt i blicken när de talar om en kläddesigner som Yohji Yamamoto, ett modemärke som VisVim eller en ny parfym från japanska Comme des Garcons. För att inte tala om de arkitekter i min bekantskapskrets som alla vallfärdat till Japan för att bo på ett traditionellt ryokan (hotell) och fotografera designlösningar i Tokyo och andra storstäder.  

I de flesta nutida fall handlar det, precis som för japonisterna i Europa under sent 1800-tal om en estetisk påverkan som kanske ändå inte säger så mycket om själva landet Japan. Detta är tydligt i Sofia Coppolas stiliserade och storögda film som utspelar sig i Tokyo Lost in Translation. Även om det snart är tjugo år sedan den kom, utgör den en inkörsport till Japan för många. Och den cementerar japonismens viktiga drag: den betraktar beundrande och fascinerat på ett annorlunda land – ett vackert, trendsättande och gåtfullt land.  

Även en författare som Haruki Murakami har bidragit till den smått förhöjda, närmast drömlika bild vi västerlänningar kan ha av Japan. Detta trots att hans litterära figurer lyssnar på amerikansk jazz och drömmer om Europaresor. För det finns något undanglidande, ett tillstånd mellan dröm och vakenhet som han gjort till sitt – och genom den får det stiliserade Japan får mer näring.  

Även om det är en vacker bild, som griper tag och utmanar, är den förstås mest just det – en bild. Därför är det så intressant och skönt att läsa en fackbok som Solens ursprung. Japan i förändring av Magnus Robach och en roman som Bröst & ägg. En sommarberättelse av Mieko Kawakami. Båda dessa böcker punkterar nämligen, var och en på sitt sätt, den mytiska bilden av Japan som blivit så vanlig här i väst.  

Magnus Robach var under åren 1982–1986 pressattaché och mellan 2014–2019 ambassadör vid Sveriges ambassad i Tokyo. Han skriver redan i förordet om hur det var att som europé och svensk komma till Japan och landets "mindre och större mysterier".  

Men hans bok handlar inte om att mystifiera, utan om att faktiskt ge oss bilden av ett Japan i förändring, som undertiteln uttrycker. Han skriver om smärtpunkter som Hiroshima, om hur livsåskådningen Shintoismen präglat det japanska samhället och om hur det ekonomiska undret präglat det japanska samhället på både positiva och negativa sätt.  

Särdeles intressant är ett kapitel där Robach undersöker Japans militärt strategiska position – ö-riket är inte bara granne med tungviktare som Kina och Ryssland. I närområdet finns också den Koreanska halvön, vilket naturligtvis komplicerar läget ytterligare. Visst är han ibland lite väl storögt fascinerad, men i det stora hela är Solens ursprung en bok som faktiskt kliver bakom klichéerna och drömmarna om Japan – för att visa på den moderna nationens mer mångfacetterade problem och möjligheter. 

Magnus Robach går också in på hur kvinnofrigörelsen sett ut i Japan – om hur kvinnorna sakta men säkert erövrat delar av politiken och yrkeslivet, även om samhället fortfarande är patriarkalt.  

Det senare kapitlet har jag i bakhuvudet när jag slår upp Mieko Kawakamis fantastiskt vardagliga och rättframma roman Bröst & ägg. En sommarberättelse. Även här lagas det mat, skrivs kalligrafi och badas i traditionella badhus – men det är inte skildrat med något drömskt filter. Berättaren Natsuko Natsume redogör för vardagliga samtal med sin syster Makiko som vill operera sina bröst. Hon återger hur Makikos dotter Midoriko, som mest är upptagen av tankar om pubertet och menstruation, har slutat tala med sin mamma.  

I romanen skildras deras fattigdom och metoder för att få in pengar till månadshyran i relation till drömmar de har om framtiden. Här framstår inte det japanska livet som särskilt unikt – det handlar om universella tankar som skulle kunna tänkas av någon i en Stockholmsförort, eller i utkanten av en afrikansk eller nordamerikansk storstad.  

Både Robach och Kawakami ger helt enkelt en annan bild av Japan – och även om det förstås rör sig om tolkningar (i Rosbachs fall) och gestaltningar (Kawakami) så fördjupar läsningen av dessa böcker bilden av Japan, eftersom landet inte behandlas med silkesvantar: det finns inget upphöjt, vördnadsfullt i beskrivningarna – och det är befriande. 

***

Läs även: Knäckta näsor och redlösa fyllor i Jordahls nya roman

Läs även: Strulig kärlek i arbetarrörelsen