Kan Lina Wolff få en drömdagbok att bli spännande läsning?

Psykologer har sedan Sigmund Freuds Drömtydning och Carl Jungs utforskande av drömmar och vad de betyder vetat hur mycket drömmarna säger om oss. I dag talar sömnforskare om vikten av att drömma, eftersom det är då hjärnan ”tvättas” så att vi vaknar återställda och fräscha nästa morgon. Terapeuter brukar rekommendera att deras patienter börjar föra drömdagbok eftersom det gör att de minns drömmar och detaljer i dem så mycket bättre. För som Freud och Jung visste kan vi förstå oss själva genom våra drömmar, då de ger viktiga nycklar till vårt inre.

Men oftast är drömmarna inte allmängiltigt intressanta. När någon förundrat utbrister ”jag drömde så konstigt i natt …” brukar det följas av en förvirrad och relativt platt berättelse. Som utomstående är det svårt att förstå, eftersom man står utanför drömmens känsla och eftersom drömmar varken har en pålitlig dramaturgisk uppbyggnad eller en bra slutpoäng blir de oftast lite tråkiga.

Till och med extremt vassa skribenter har svårt att få drömmarna intressanta. Nyligen kom filosofen och sociologen Theodor Adornos Drömdagbok på svenska (i översättning av Anna Petronella Foultier). I vissa av anteckningarna – som han gjorde direkt efter att han vaknade – får han till en svindlande, sugande känsla med insikter om vad det är att vara människa. Men i andra stycken är även en så skicklig skribent som Adorno rätt oengagerande i sin drömbok. Det säger något om svårigheten med genren.

Så när Lina Wolff nu efter en rad lysande romaner kommer med en slags drömdagbok, Promenader i natten, närmar jag mig den med viss försiktighet. Att hon kan skriva bra har hon bevisat i de prisbelönta romanerna Bret Easton Ellis och de andra hundarna, De polyglotta älskarna, Köttets tid och Djävulsgreppet. Men om inte ens en skribent som Theodor Adorno kunde hela vägen, kan Lina Wolff få en drömdagbok att bli spännande läsning?

Det korta svaret på den frågan är: ja!

Därpå inställer sig nästa fråga: är detta verkligen en drömdagbok?

Redan den inledande texten, med samma titel som boken, avviker från den klassiska drömdagboken med dess karaktär av journalföring med datum och dröminnehåll. I stället är text-jaget vaket, ligger i sängen och grubblar över romanskrivandet som verkar ha gått i stå, då plötsligt stoikern och romerske kejsaren Marcus Aurelius inställer sig vid sängens sida och uppmanar henne att ”återknyta kontakten med dina inre, nattliga landskap. Du ska drömma och skriva ner dina drömmar, som Roberto Bolaño gjorde i dikten En promenad genom litteraturen”.

Efter att Marcus Aurelius gett henne uppgiften, ropar hon högt: ”Varje bokhandlares mardröm!” – vilket det möjligen kan tänkas vara. För det är väl inte bara jag som närmar mig drömdagböcker eller drömredogörelser från andra med en viss försiktighet? Marcus Aurelius svar på det blir dock ett rungande: ”Varje författares dröm!”.

Promenader i natten kanske snarare är det? Lina Wolffs drömprojekt, inte hennes drömdagbok. Det spelar förstås ingen roll, eftersom läsningen är ljuvlig. I text efter text varierar Lina Wolff olika frågor som rör författarskapet. Hon skriver om att vara en apa på en scen som är totalt beroende av att få prata om sig själv och sina böcker inför en publik, som kontrast mot det mer solitära skrivandet. Lina Wolff skriver alltid med en sorts lågmäld, absurd och lite quirky humor, vilket många av hennes romanläsare verkar missa. Men här är det uppenbart. Särskilt då hon skriver om hur hon är spikad på det kors som är hennes mest framgångsrika roman De polyglotta älskarna och det hela urartar till en blodig backanal där hon bjuder gud att dricka en shot av hennes blod, med orden: ”ska du ha dig en liten polyglott rackare du din jävel”.

Eller när Marcus Aurelius förklarar för text-jaget varför dessa texter behöver skrivas: För att utan mysterium blir vår existens lika intetsägande och grå som en parkering i Eslövs industriområde i november månad”.

Och just det är något som Promenader i natten verkligen inte är. Det påminner väldigt lite om en grå parkering i Eslövs industriområde. Snarare är det en förklädd poetik där Lina Wolff dissekerar sitt skrivande och författarrollen som sådan. Det är gestaltat som en drömbok, men är egentligen en serie prosatexter som kan vara kortfattade, absurda och samtidigt innehålla intressanta utläggningar om kreativitet, passion och litteratur.

Den som hört Lina Wolffs Sommar i P1, läst någon av hennes romaner eller någon av de översättningar hon gjort, känner igen henne och mycket av hennes tematik: passioner, litteratur, katolsk kristendom med lidande på korset, skuld och skam. Att det är just fyrtio drömberättelser beror på att det är syndabekännelsens tal. Kort sagt, det finns många beröringspunkter med spanskspråkig litteratur och ett sydeuropeiskt förhållningssätt till livet som känns igen från romaner som Köttets tid – och hennes husgud Roberto Bolaño nämns inte bara i inledningen (Lina Wolff har översatt Roberto Bolaños Tredje riket och Isrinken) utan förekommer också i den text som heter ”Hjärtat” där han med rynkade ögonbryn betraktar hur text-jaget försöker sig på en baklängesvolt från en hög trampolin med ett mycket misslyckat resultat. Kroppen spricker helt när den slår i vattnet, varpå textjaget tänker att det var dumt att försöka: ”jag har ju aldrig sysslat med simhopp, bara med skrivande, vilket i och för sig kanske kan sägas vara ett slags baklängesvolt ut i tomma intet”.

Och precis så känns dessa texter: som baklängesvolter ut i det helt fantastiska. Som små prosapiruetter som fått liv och energi genom att vara frikopplade från krav. Lina Wolff behövde kanske drömmen som ursäkt för att skriva så här fritt. Jag tackar Marcus Aurelius som formulerade det fiktiva uppdraget och Wolff själv för att hon valde att genomföra det.

***

Läs även: Knausgårds huvudperson är ett svåruthärdligt svin

Läs även: Mörk sexroman som spårar ur