Kärleken tur och retur – och så en gång till

Karolina Ramqvist är numera svensk litteraturs mest välartade författare. Hon som med Flickvännen 2009 föregrep vår tids gangsterprinsessor är numera författaren med de längsta och vackraste meningarna. Det är som om den f.d. rockkritikern tagit en crash course i Proust och sedan inte kunnat slita sig. 

Sämre förebilder finns för en författare på jakt efter sitt förflutna. Och sämre skribenter hade inte lyckats med projektet. Men Ramqvist fångar med sina omständligt slingrande meningar in en kärlekshistoria som är över sedan länge. Uppdaterad som hon är, förenar hon sensualism med postkolonialism, psykologi, engagemang och en knivsudd voyeurism. Detta är en helgarderad roman, försiktig men också vacker och sorgsen. 

Den första boken berättas i jag-form av en kvinna som under åratal rest fram och tillbaka från Mellanmjölkens land till Jamaica; från en fungerande vardag utan passion, till sinnliga dagar som inte ryms i kalendern. Detta är berättelsen om en kärlek utanför den vanliga tidräkningen. Men – och här finns dramat – fastsvetsad med vår tids strukturer. 

Berättaren signalerar de många svårigheterna i kärleken mellan en ung västerländsk kvinna som vill skriva och en något äldre Jamaican som inte vill lika mycket är svår. Hon är fast i sitt försök att bli författare, han i sitt ö-liv utan ambitioner. Eller förstår berätterskan inte sin älskare? 

Tycka-synd-om-romaner är en stor svensk genre och hade detta utspelats på 1800-talet hade Den första boken förmodligen blivit en av alla dessa suckande svenska historier som går ut på att det var synd om folk. Förr. Men detta är en utpräglat nutida berättelse och därmed lägger sig ett raster mellan verkligheten och orden. Författaren granskar sin berättelse samtidigt som hon skriver den. Vad exakt känner berättaren för sin älskare i ett visst ögonblick? Vore det omöjligt att leva den kärlekshistoria fullt ut? 

Att historien är återblickande, att kärleken är omöjlig och att njutningen rymmer smärta tillskriver jag inflytandet från Marguerite Dumas, vars berättelser om erotisk besatthet och omöjlig kärlek i ett koloniserat samhälle numera är obligatorisk läsning för unga kvinnliga skribenter. Ramqvist har inte Duras intensitet, den tar Proustiseringen bort. Ramqvist visserligen om kroppar, lakan och fuktig värme men det som verkligen står ut är hennes resonerande återblickar. Duras gestaltar, Ramqvist reflekterar. Detta övergripande perspektiv är det enda möjliga. Utan avståndets sorg och smärta skulle denna kärleksberättelse bli naiv, nu pulserar den av melankolisk skönhet.  

Den manliga huvudpersonen, älskaren, är mer svårgripbar. Likt kolonisatörerna ser huvudpersonen inte riktigt den hon koloniserar, även om hon annars har ett öppet öga för detaljer. Ändå tror jag att boken är perfekt för bokcirklar med sin tydliga huvudperson som är åtminstone två: flickan som älskar, kvinnan som tvekar. Att berättelsen inte handlar om passion utan om vad som är genomförbart gör romanen, trots att den utspelas på Jamaica, lika svensk som en folkdräkt. ”Kärlekens realpolitik” är trots allt en livaktigare litterär genre än postmodernismen. 

Kvar efter läsningen finns bilder. Till de bästa avsnitten hör beskrivningarna av de enkla husen, maten, danserna i mörkret, trängseln i en bil, ljuden. Texten frammanar en reducerad kroppslighet som har närmare till en kylig fotografs bilder än en sinnlig danserskas rörelser och som just därför fungerar. Älskaren är fotograf, men berätterskan tar ännu bättre bilder av detta dömda förhållande. 

***

Läs även: Annika Norlins romandebut förtjänar ett prisregn

Läs även: Hur överlever man när drömmarna kraschar?