Kerstin Ekmans läsupplevelser avslöjar vem hon är

Ibland hör man uttalanden som ”visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är”. Och även om ett sådant uttalande givetvis är en överdrift så ger det ändå en fingervisning om vem personen i fråga är. För nog är det inte bara jag som på en fest eller middagsbjudning hamnat framför värdens eller värdinnans bokhylla och intresserat undersökt om den innehåller deckare, lyrik, svåruttalade författarnamn eller bästsäljare, noterat om ryggarna verkar brutna och lästa eller ser olästa ut samt dragit slutsatser utifrån en alfabetisk sortering eller en färgsortering (som väl alla mäklare förordar)? 

Även om boksamlingen inte säger allt, så säger den ändå en hel del. Och när en av vår tids största svenskspråkiga författare öppnar upp och visar sin bokvärld (och därigenom en liten del av sin bokhylla) är det förstås en högtidsstund. Både urvalet av böcker och texten om böckerna säger en hel del om Kerstin Ekman. I de lärda utläggningarna om respektive bok och deras författare, men också i form av små inskjutna detaljer med vardagsbetraktelser och korta reflektioner över hennes eget liv kommer vi Ekman lite närmare. Då handlar det heller inte bara om det läsande och skrivande livet, även om det är vad som står i fokus. 

Ibland kan några passager där innehållet i en bok redovisas kännas som när man sitter på en middagsbjudning och någon vid bordet ska berätta innehållet i en tv-serie som man inte sett. Det blir lite omständligt och ”i andra hand”. Men eftersom jag oftast inte dinerar med lika lysande stilister som Kerstin Ekman, så blir jag ändå smått trollbunden när hon skriver utförligt om exempelvis handlingen i Charles Dickens Vår gemensamme vän – en bok jag inte läst, och troligen kanske aldrig läser.  

Men som det brukar vara i böcker av det här slaget blir det allra bäst när hon skriver av passion och kärlek. Det är som att orden flödar och glöder i paritet med en boks känslomässiga betydelse för henne. Tydligast märks detta i kapitlet om Herman Melvilles Moby Dick. Det är omöjligt att missa hur mycket hon älskar denna klassiker. I detta kapitel ställer hon också frågan om det är möjligt att älska en bok som ”en levande varelse” och kommer fram till att det nog faktiskt är det.  

Det säger en del om litteraturens kraft. Vad den får oss att känna. Att just Moby Dick får så mycket kärlek beror nog till viss del på att det är en bok hon har en varaktig relation till. Det handlar inte om en snabbt övergående förälskelse som kan drabba en med säsongens ”måste-böcker”, utan om en relation att vårda och ta ansvar för, länge i livet. Det vill säga: det här är en bok hon läser många gånger i livet. 

För lika mycket som Min bokvärld är en text om det fantastiska i litteraturen och alla aspekter som ryms innanför pärmarna på en bok, är det också en text om det fantastiska och nödvändiga i att läsa om. När Kerstin Ekman skriver om sin läsning av Thomas Manns Bergtagen konstaterar hon att en omläsning inte bara ”öppnar nya rum i berättelsen” utan i bästa fall också öppnar ”obekanta rum inom en själv”. Boken blir ett sätt att minnas vem hon själv var en gång i tiden – och att lära sig mer om sig själv. På ett annat ställe konstaterar hon kortfattat att den ideala läsaren är en sådan ”som läser om böcker som hon tycker om” och att det inte gör något om man råkar läsa för svåra böcker som ung. Det är ju bara att läsa om dem och förstå mer i vuxen ålder. 

Läsaren Kerstin Ekman hänger förstås helt och hållet samman med författaren Kerstin Ekman. På över 400 sidor avhandlar hon de böcker som format henne som person och författare. Om och om igen ger hon också sitt (nästan) enda skrivtips: ”läs en bra bok”. Även om hon inte misstror författarskolor och skrivarlinjer är det så hon ser på saken – vill man bli författare måste man först vara en läsare. Inget annat gäller. I ett kapitel redogör hon kort för ett besök på Biskops-Arnö folkhögskola och konstaterar lakoniskt att eleverna där nog redan har vad som krävs för att skriva en roman. Hon kan inte lära dem mer, om de inte själva läser.  

Men ytterligare ett skrivtips erbjuder hon ändå, när hon skriver om att alla hennes böcker börjat med en syn. Att det är en bild eller scen som det gäller att hålla fast vid, även om det inte går att förstå dessa syner till en början. Så här skriver hon om det som senare blev Händelser vid vatten – en bok som står i min bokhylla i ett tummat, mycket slitet pocketformat: ”Ett litet blått tält med sovande människor på ett ställe där jag aldrig förut sett någon tälta. Tanken som kommer upp är otäck: det vore lätt att döda människorna där inne med en kniv rakt igenom tältduken”. Att en sådan storslagen och myllrande berättelse som Händelser vid vatten började så! Det är inte enda gången som det går en lätt rysning längs ryggraden under läsningen av Min bokvärld. För den som läser och älskar att fundera över sin läsning och vad den betyder är detta en högtidsstund.  

Det enda kapitlet som framstår som udda i sammanhanget är det som handlar om hur det var när Kerstin Ekman utträdde ur Svenska Akademien i samband med fatwan mot Salman Rushdie. Här frångår hon formen att skriva om en roman som betytt mycket för henne och liksom i förbifarten smyga in betraktelser över sitt liv. I stället skriver hon det i ett slags fråga-svar-form som känns pliktskyldigt och redovisande. Så mycket nytt vet jag inte heller om vi lär oss av detta kapitel, möjligen förutom att hon bjöd på kaffe när journalister kom till Valsjöbyn för att få intervjuer (men det bjöd hon dem inte på!). Kapitlet ”Vad är elva år?” är dock snabbläst och hindrar inte alltför mycket i njutningsläsningen av denna sprängfyllda kärleksförklaring till läsning, omläsning och skrivande.

***

Läs även: En fläkt av Downton Abbey i Värmland

Läs även: Böcker är mer än konsumtion