Knäckta näsor och redlösa fyllor i Jordahls nya roman

I sin nya roman Björnjägarens döttrar. En berättelse om sju systrar tar Anneli Jordahl avstamp mot finske författaren Aleksis Kivis roman Sju bröder från 1870. Hur nära hon ligger originalet kan jag dessvärre inte svara på, eftersom jag inte läst den. Men jag anar att parallellerna är många, trots att Anneli Jordahls roman utspelar sig i ett nutida Finland. Fast det är egentligen bara tiden som är nutida. Och det samhälle som systrarna försöker fly ifrån och de snabba fordon de gärna kör snabbt på de vindlande skogsvägarna. Själva lever de som vilka landsbygdsbor som helst under 1800-talet: de jagar björn, plockar bär, super, badar, fiser, runkar och slåss.

Det är genom att beskriva systrarna som ett gäng hormonstinna tonårskillar som Anneli Jordahl bygger upp komiken i boken (samtidigt som det nog är en uppenbar passning till Sju bröder). Eller. Egentligen skildras de som nidbilden av ett killgäng i tonåren. Dessa systrar har inte bara rejält med jord under naglarna, snus under läppen och en frän kroppsstank ur armhålor och kön, de drar sig dessutom inte för att knäcka näsor och supa sig redlösa.

Det är drastiskt, mustigt och väldigt roligt. Anneli Jordahl berättar med schvung och närvaro. Jag läser med ett leende och brister då och då ut i skratt när de galna systrarna ställer till det för sig och andra.

Systrarna bor någonstans nära ”de djupa skogarna” tillsammans med sin hatade moder. Den store hjälten i deras liv, fadern Heikki Leskinen, har i bokens inledning just blivit dödad av en stor björn. Han är legendarisk i bygden för att ha fällt de största björnarna, men nu är det han som fallit för sylvassa björnklor. Systrarna begraver honom och fortsätter leva efter hans strikta regler. De går ut på att inte beblanda sig med ”S-Y-S-T-E-M-E-T”, så följaktligen har de inte gått i skola (med undantag för den äldsta systern som gick en kort stund innan hon blev avstängd eftersom hon var så vild), och de skyr allt vad samhälle heter. Socialtjänsten undviker de noggrant, de har varken telefon eller el i sitt fallfärdiga hus. Inte heller äger de några bankkonton.

Systrarna lever av vad naturen ger dem och deras största inkomster får de på vår- och höstmarknaderna i byn då de säljer skinn och viltkött (kunderna flockas eftersom systrarna super och dansar halvnakna medan de sköter sina affärer). Faderns regler omfattar också att systrarna ska hålla sig borta från män, men på den punkten går det si så där. När skinnen är sålda och spriten är slut händer det både den ena och den andra systern att de hamnar i säng med någon körsnär eller annan marknadsbesökare.

När även modern dör och taket på huset hotar att falla in helt, tar systrarna beslutet att ge sig ut till ett ödetorp i skogen. En fotvandring på 15 mil börjar. Den tar dem rakt ut i vildmarken och där ökar konflikterna i gruppen. Äldsta systern Johanna är en våldsam pennalist som inte tvekar att misshandla sina yngre systrar brutalt om de inte rättar in sig i ledet. Särskilt den yngsta systern, Elga som är finlemmad och har läshuvud, betraktas med den största misstro av ledaren Johanna.

På plats i ödetorpet skruvas motsättningarna upp och associationerna går till William Goldings Flugornas herre. Detta maktspel är inte det enda allvarliga spåret i romanen. Det finns smärtpunkter i varje syster. Inte minst i deras relation till modern och fadern – och detta förändras under historiens gång.

Detta är en av höstens måste-böcker.

***

Läs även: Therese Bohman klär av sina figurer

Läs även: Vitt slödder – en träffsäker skildring