Knausgård briljerar när han skildrar vardagen

De har en hård lott i litteraturen, bifigurerna. Oftast är deras enda uppgift att vara ett slags yta att ta spjärn emot för huvudpersonen, som tillåts glänsa, utvecklas och gå vidare genom handlingen. Kvar står den stackars bifiguren – och bleknar i läsarens medvetande allt eftersom huvudpersonen omger sig med nya bifigurer.  

Några minns man så klart. Don Quijotes följeslagare Sancho Panza exempelvis – som åtminstone i inledningen av Miguel Cervantes Den snillrike riddaren Don Quijote står för en mer jordnära och rotad livsfilosofi än den gänglige riddaren som förläst sig på romantiska riddarromaner. Men även om Sancho Panza är känd, står han alltid i skuggan av romanens huvudperson och tillåts aldrig blomma ut på egen hand. 

Därför är det så uppfriskande att läsa Karl Ove Knausgårds nya roman Det tredje riket. För i denna tredje del av den dystopiska svit som vår långskrivande stjärnförfattare arbetar på nu (ännu något oklart hur många delar det ska bli), får vi möta några av de personer som just passerat revy som bifigurer i de tidigare böckerna.  

Visserligen fortsätter också berättelserna om huvudpersoner som Syvert, som återvänder hem till Norge efter den Rysslandsresa han gav sig ut på i föregående romanen Vargarna från evighetens skog, eller Kathrine, som inte ville återvända hem till sin man efter en tjänsteresa i romansvitens första del Morgonstjärnan. Det är trevliga återseenden, men den stora behållningen i Det tredje riket är snarare mötet med maniska konstnären Tove, som i Morgonstjärnan agerade bifigur till sin man Arne.  

Nu får vi hennes inre värld och alla de saker hon gör utan sin makes vetskap presenterade för oss. Den som orkar kan förstås gå tillbaka till första romanen och parallelläsa kapitlen om Arne med den nya romanens kapitel om Tove. Jag gjorde det, för det är i denna berättelse Knausgård är som starkast i detta dystopiprojekt.  

Kanske för att han skriver om händelser som ligger nära det han mer självbiografiskt beskrivit i Om våren – om en familj där mamman drabbas av en akut depression.  

En annan bifigur som är mycket intressant att följa är nittonåriga Line, som i Morgonstjärnan var på besök hos sin mamma, tog hand om sin mormor och inte lämnade något större avtryck. I den nya romanen följer vi henne under några dagar då hon träffar en kille som hon blir kär i.  

Knausgård beskriver denna kärlekshistoria mästerligt. Line upplever kärleken med all sin oskuld. Kontrasten till föremålet för hennes kärlek är stor: Valdemar är sångare i ett obskyrt black metal-band med rykte om sig att offra till satan på scen. Lines bästa vän Klara konstaterar att han verkligen är "bad news. Håll dig ordentligt undan" och då om inte förr vill man som läsare skrika rakt ut som ett barn på barnteater "akta dig, titta bakom dig!". Men Line kliver in i bilen, lämnar lydigt ifrån sig mobilen och förs av Valdemars hantlangare ut i skogen.  

Det är också denne Valdemar som lägger fram sin teori om det tredje riket – som enligt honom är den heliga andes rike som ska följa på Guds och Jesus riken. Det tredje riket har alltså inget med Hitler och nazismen att göra. Snarare är det en undergång av bibliska mått som Knausgård intresserar sig för. Den stora Morgonstjärnan lyser upp himlen, övernaturligt märkliga händelser sker på löpande band.  

Och ändå är det inte dessa apokalyptiska skeenden som driver romanen – lika lite som de gjorde det i bägge föregående delarna. Snarare är det porträtten av vanliga människor, som jobbar, lagar mat, bedrar varandra och som dricker lite för mycket, som fascinerar och fängslar. Det är där han briljerar: i vardagens lilla men samtidigt stora dramatik. 

***

Läs även: För många ord i Knausgårds nya roman

Läs även: Knausgård på fånigt gott humör