Knausgårds huvudperson är ett svåruthärdligt svin

Blev Christopher Marlowe mördad genom att någon stack en kniv i ögat på honom på en pub i London år 1593? Eller fejkade denne man, en av Englands främsta dramatiker under den elisabetanska perioden sitt eget dödsfall för att kunna skriva vidare under pseudonym? Reste han istället till Skottland och författade de verk som vi normalt tillskriver en viss William Shakespeare? Det är, mycket kortfattat, den Marloweska teorin om Shakespeares författarskap som en del perifera litteraturvetare förfäktar.

Denna teori, och myten kring Christopher Marlowes dramatiska liv i stort, är viktiga beståndsdelar i Karl Ove Knausgårds nya roman Nattens skola. Redan titeln anspelar på den ateistiska gruppering som enligt uppgifter var verksam i London i slutet av 1500-talet – i vilken Christopher Marlowe sägs ha ingått. 

Knausgårds fjärde roman i sviten som inleddes med Morgonstjärnan för fyra år sedan utspelar sig i London. Huvudhandlingen är förlagd till augusti 1985, långt efter Marlowes tid. Till ett sjavigt område i södra London anländer den unge norske fotografistudenten Kristian Hadeland. Han är ambitiös, nyfiken och snarast äregirig. Hans inte så ödmjuka plan är att revolutionera fotografiet som konst och han föraktar lärare och studenter som inte förstår hans storhet.

Christopher Marlowe är en av många författare som skrivit om Faustmyten, i dramat Den tragiska historien om doktor Faustus där den kunskapstörstande Faust säljer sin själ till Mefistofeles/djävulen i utbyte mot kunskap. Fotostudenten Kristian träffar följdriktigt den mystiske Hans på puben. Men den unge studenten är så självupptagen att han inte ens märker när denna romans Mefistofeles erbjuder honom rikedom och ära mot att han får kontroll över Kristians liv.

Det är fascinerande att Knausgård lyckas gestalta sin huvudperson så att läsaren hyser sympatier med honom. För han är rätt odräglig. Han sviker sina närmaste, är löjligt självupptagen och beter sig alltid mer eller mindre svinigt mot både vänner och de kvinnor han möter. Men på något sätt, trots hans grandiosa självbild, får Knausgård mig att känna med Kristian när nätet som Hans lagt ut börjar dras åt.

Till skillnad från övriga delar i Morgonstjärne-sviten har Nattens skolas bara denna, enda huvudperson. I tidigare delar har persongalleriet varit lätt överväldigande. Det ger denna roman en täthet som känns mer på djupet. Mer koncentrerat.

Samtidigt finns det förstås mycket som den vane Knausgårdläsaren känner igen sig i: de detaljerade beskrivningarna av Kristians fotograferande, hur många öl (och vilka sorter) han dricker på puben och vilken billig studentmat han tillagar hemma i sin sunkiga lägenhet. Igenkännbart är också Knausgårds förkärlek för att väva in essäer i sin vardagsprosa.

Den här gången handlar det just om teorierna kring Marlowe och Shakespeare, men till skillnad från tidigare utvikningar – som exempelvis den ryska järnvägens historia i Vargarna från evighetens skog – har det essäistiska innehållet en tydligare bäring på huvudhandlingen och blir inte lika hopplöst knastertorrt som tidigare.

Det är ännu oklart hur många delar det ska bli i denna mastodontsvit. I intervjuer har Knausgård nämnt både sex och sju delar. Oavsett vilket är jag mer än redo för nästa del efter denna gastkramande och mörka berättelse. Frågan är väl bara hur han ska få ihop alla trådar på slutet, men det återstår att se.

***

Läs även: Knausgård briljerar när han skildrar vardagen

Läs även: För många ord i Knausgårds nya roman