Lena Anderssons hjältinnor vet att livet är större än DN

Redan titeln är perfekt. Och så omslaget, en målning av Edward Hopper, den amerikanska ensamhetens skildrare, som visar en kvinna i en tågkupé som inte möter vår blick utan tittar ner i en bok. Lägg till detta författaren – Lena Andersson, den kyligaste och mest irriterande av alla svenska skribenter. Kan man bli annat än nyfiken? 

Som ingen annan samtida svensk skribent har Lena Andersson förmågan att reta gallfeber på både motståndare och publik. Hennes fyrkantiga logik och fundamentalistiska saklighet gör att hon förefaller nedstrålad från rymdskeppet Aniara. Hon talar språket men förblir en främling. Tydligast blev det i våras när hon skrev att om verkligen barn svälter i Sverige är det föräldrarnas fel varpå hon gav exempel på billig mat. De allmänna tyckarna exploderade. Hur kunde hon vara så okänslig? Andersson förblev kolugn. I en radiointervju sade hon att ”Hunger är ingen metafor”. Man nästan hörde programledarens haka falla ned i studiobordet. Metafor! Vilket otrevligt ord. Det här handlar ju om gulliga barn som far illa. 

Hade Lena Andersson varit politiker tror jag hon blivit ombedd att lämna alla uppdrag, men nu är hon författare och riktiga sådana bryr sig mer om fungerande språk än fungerande åsikter. Hennes nya bok är förvisso en uppvisning i välkänd Andersson-logik men också en litterär expedition in i ny terräng. Vi lämnar den samtida svenska romanens besatthet av känslor och ”tycka-synd-om-prosa”. I stället får vi fallstudier i tillämpad existentialism.  

I ett kort förord apostroferar Lena Andersson författaren Willy Kyrklunds berömda fras ”jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar”. Det är en signal till läsaren om att detta är en ambitiös litterär satsning som kräver språklig och idémässig klarhet. De diskreta gestalter som befolkar Lena Anderssons berättelser hade andra författare kunna skriva om som ”exempel”. Men Lena Andersson osentimentala blick skärper vår uppmärksamhet och vi ser att under vanlighetens yta finns fantastiska liv. 

Bokens huvudfigurer är alla kvinnor. Unga och medelålders, av den sort som inte syns. Kvinnor som brukar sitta tysta medan andra talar om deras liv. Ensamma människor. Så vad vill författaren? Ska vi tycka synd om dem? 

Lena Andersson säger att hon varken skriver noveller eller romaner, i stället kallar hon sina berättelser för moraliteter. I Nationalencyklopedin står: 

”I moraliteten utspelas en kamp mellan dygder och laster om människans själ. Moraliteten hade ofta komiska inslag och var mycket populär i senmedeltidens Europa.” 

Upplägget för tankarna till La Fontaines fabler om djur med mänskliga problem. Andersons kvinnor kan lika lite som Fontaines djur gå emot sin natur. De följer de mönster de har i sig, koder som inte kan tänkas bort. I sin envishet är de otidsenliga som hjältinnorna i en 1800-talsroman och därför lätta att tycka om när de krockar med samtiden. De hade kunnat bli berättelser som illustrerar teser, men Andersson utgår från att det som gör människan unik inte bara är språket utan kroppen. Hennes figurer är både kött och ande. 

Matilda arbetar i en sybehörsaffär, en gammaldags bransch, vilket inte hindrar chefen från att kalla till medarbetarsamtal där alla ska berätta om vilka sexuella trakasserier de utsatts för. Matilda vet vad som förväntas av henne men kan inte ljuga utan säger att hon har inte blivit trakasserad därför att hon inte haft några förhållanden med män. Genom att medge detta provocerar hon sina arbetskamrater över normalitetens smärtgränser.  

Lika provokativ är den ryskfödda läraren Olga som bara inte kan låta bli att säga emot den babblande rektorn som hängivet tror på alla pedagogiska klyschor och hävdar att elevernas åsikter är viktigare än fakta.  

En moralitet befolkas vanligen av allegoriska figurer vilket gör själva narrativet ännu viktigare. Lena Andersson struntar i psykologin men utgår från att medvetandet bor i en kropp –och det är inget konfliktlöst samboende. Hennes sätt att presentera sina gestalter påminner om Milan Kunderas. Lena Andersson har samma fallenhet för att tvinna en elegant röd tråd av disparata element och bägge gillar att sprätta upp samtidens klichéer med ett vasst språk. 

Studentskan Märta vet precis vilken man hon ville ha och ger därför ger upp sin studiechans i USA och blir mycket lycklig. Medan hennes kritiskt tänkande dotter Amanda i en annan berättelse blir rätt olycklig för att senare dyka upp som besserwisser-tyrann i den skola Olga arbetar.  

Andersson markerar aldrig vad läsaren bör tycka men det är lätt att gilla huvudfigurerna därför att de är sig själva fullt ut, det må bära eller brista.  

Nyligen utdelade DN:s chefredaktör en offentlig reprimand åt Lena Andersson, för att inte ta miljödebatten på allvar. Att bli utpekad av DN:s chefredaktör är det närmaste en påvlig bannbulla vi kan komma i det sekulariserade Sverige. Men jag misstänker att Märta, Matilda, Olga, butikskontrollanten Jenny och de andra i boken andra rycker på axlarna åt bannbullan. De vet att det verkliga livet inte utspelas i offentligheten.  

Lena Anderssons figurer är privata, den offentliga debatten når dem som ett eko. De är ofta ensamma – men viljestarka och djärva, diskreta amazoner beredda att strida för sin avskildhet. Beskrivningarna av deras konflikter med samtiden rymmer förstås satiriska undertoner, det är ju Lena Andersson som diktar, men både i texten och i deras liv utspelas det viktiga under ytan. 

Att Lena Andersson struntar i psykologisk trovärdighet och realism kan säkert stöta bort läsare som vill känna igen sig men det är värt att följa med på Anderssons resa. Hon har lagt ut en intrikat berättarspår genom en vardag som blir alltmer överraskande. Studie i mänskligt beteende är en litterär frizon där existensen – inte de verbala gesterna och positionerandet – styr språk och tanke.  

Det är överraskande njutningsfullt att som läsare färdas genom Lena Anderssons nya litterära landskap. 

***

Läs även: Ingen god gärning förblir ostraffad

Läs även: Knausgård bör tacka nej till skämmiga Leninpriset