Liljefors insikter om djuren har endast motsvarighet i Zorns nakna dalkullor
Man förstår aldrig en annan människas liv. Fredrik Sjöbergs biografi om den svenske naturmålaren Bruno Liljefors är storslagen i all sin ödmjukhet.
Bild: Bukowskis, Public Domain, via Wikimedia Commons/Sofia Runarsdotter
Det stod i stjärnorna att Fredrik Sjöberg förr eller senare skulle ge sig i kast med Bruno Liljefors, den gudabenådade och tidvis motvillige målaren som hellre verkar ha velat jaga i skog och mark än skapa konst. Liljefors, vars djupgående insikter om djur och natur endast hade sin motsvarighet i Anders Zorns kunskaper om nakna dalkullor.
Bruno Liljefors – Fredrik Sjöberg.
Albert Bonniers Förlag
Sjöberg har skrivit om konstnärer tidigare och tycks hysa en mer genuin kärlek till konsten än många i konstvärlden. Han är också biologen som sakligt distanserar sig från den apokalyptiska alarmism som många naturintresserade bekänner sig till.
Vad skulle kunna gå fel?
Fler än en biografi har havererat till följd av för mycket eller för lite material, för att den fastnat i redovisningstvång eller för att författarens fördjupade relation till sitt objekt gjort resultatet introvert. Många lider också av egenheten att bli tråkiga när de når fram till den tid i den omskrivnas liv som är anledningen till att en biografi alls skrivs.
Men som inte minst Fokus läsare vet är Fredrik Sjöberg inte vilken författare som helst.
Man får följa Bruno Liljefors, son till en mycket måttligt framgångsrik kruthandlare från Uppsala, från barndomens äventyr i naturen genom utbildningstiden med vänner som Carl Larsson, Ernst Josephson med flera och en begynnande karriär, följt av krisen på 1890-talet med två barn som dör troligen av att ha fått i sig giftig oljefärg i ateljén, otrohet, skilsmässa och ekonomiskt moras och så det stora genombrottet efter sekelskiftet bland såväl kritikerna som folkflertalet. Illustrationsuppdrag och senare närmast industriell produktion av räv- och harmålning kunde inte lösa det kroniskt dåliga kassaflöde som kom att följa Liljefors genom hela livet.
Uppgång, motgång, medgång och livets gång mot döden till slut. Men Sjöbergs utvikningar om utdikningar av odlingslandskap och dess påverkan på flora och fauna och hur det syns i Liljefors måleri, eller hans omsorg i tecknandet av idag bortglömda konstnärer som korsade Liljefors väg motar bort monotonin. Formuleringar på var och varannan sida i stil med ”Sverige var fortfarande ett litet land. Inte till ytan men i alla andra avseenden”, eller anekdoter om hur bankiren och mecenaten Ernest Thiel försökte muta en konstkritiker på Le Figaro att skriva väl om sin skyddsling (det hjälpte inte), gör att man aldrig får tråkigt.
Man tänker att det kan väl finnas snitsigare stilister i vårt land än Fredrik Sjöberg, men man kan inte komma på vilka de skulle vara. Visst kunde det kanske ha fått vara fler djupdykningar i enskilda målningar, boken hade rentav kunnat få vara längre (vilket jag aldrig trodde jag skulle säga om en biografi). Men Sjöbergs liljeforsbok är ett tredje tecken på att vi befinner oss i en guldålder för levnadsteckningar med konsttema, efter Claes Britton om Pontus Hultén och Per Svensson om Anders Zorn häromåret.
Boken börjar och slutar med en målning av en stortrapp i en auktionskatalog (där den kallas ”duva”, men Fredrik Sjöberg kan förstås sina trappar). Konstnären står som okänd, signaturen säger visserligen Bruno Liljefors men stilen är fel och stortrappen var utrotad i Sverige när Liljefors föddes 1860. Men kunde han ändå ha målat den? Kanske i Düsseldorf ett par decennier senare? Fanns det trappar på stadens zoo där?
Frågan får, mot dramaturgins alla regler, inget svar på bokens sista sidor, där Sjöberg också skriver om vemodet över insikten att man aldrig någonsin kan förstå en annan människas liv. Det är storslaget i all sin ödmjukhet.
Eftersom Fredrik Sjöberg är medarbetare i Fokus recenseras hans biografi om Bruno Liljefors av Konstperspektivs chefredaktör Nils Forsberg.
Toppbild.En av Bruno Liljefors jaktmålningar , Fredrik Sjöberg har skrivit en ny biografi om den store svenske naturmålaren. Foto: Bukowskis, Public Domain, via Wikimedia Commons/Sofia Runarsdotter
***
Det stod i stjärnorna att Fredrik Sjöberg förr eller senare skulle ge sig i kast med Bruno Liljefors, den gudabenådade och tidvis motvillige målaren som hellre verkar ha velat jaga i skog och mark än skapa konst. Liljefors, vars djupgående insikter om djur och natur endast hade sin motsvarighet i Anders Zorns kunskaper om nakna dalkullor.
Bruno Liljefors – Fredrik Sjöberg.
Albert Bonniers Förlag
Sjöberg har skrivit om konstnärer tidigare och tycks hysa en mer genuin kärlek till konsten än många i konstvärlden. Han är också biologen som sakligt distanserar sig från den apokalyptiska alarmism som många naturintresserade bekänner sig till.
Vad skulle kunna gå fel?
Fler än en biografi har havererat till följd av för mycket eller för lite material, för att den fastnat i redovisningstvång eller för att författarens fördjupade relation till sitt objekt gjort resultatet introvert. Många lider också av egenheten att bli tråkiga när de når fram till den tid i den omskrivnas liv som är anledningen till att en biografi alls skrivs.
Men som inte minst Fokus läsare vet är Fredrik Sjöberg inte vilken författare som helst.
Man får följa Bruno Liljefors, son till en mycket måttligt framgångsrik kruthandlare från Uppsala, från barndomens äventyr i naturen genom utbildningstiden med vänner som Carl Larsson, Ernst Josephson med flera och en begynnande karriär, följt av krisen på 1890-talet med två barn som dör troligen av att ha fått i sig giftig oljefärg i ateljén, otrohet, skilsmässa och ekonomiskt moras och så det stora genombrottet efter sekelskiftet bland såväl kritikerna som folkflertalet. Illustrationsuppdrag och senare närmast industriell produktion av räv- och harmålning kunde inte lösa det kroniskt dåliga kassaflöde som kom att följa Liljefors genom hela livet.
Uppgång, motgång, medgång och livets gång mot döden till slut. Men Sjöbergs utvikningar om utdikningar av odlingslandskap och dess påverkan på flora och fauna och hur det syns i Liljefors måleri, eller hans omsorg i tecknandet av idag bortglömda konstnärer som korsade Liljefors väg motar bort monotonin. Formuleringar på var och varannan sida i stil med ”Sverige var fortfarande ett litet land. Inte till ytan men i alla andra avseenden”, eller anekdoter om hur bankiren och mecenaten Ernest Thiel försökte muta en konstkritiker på Le Figaro att skriva väl om sin skyddsling (det hjälpte inte), gör att man aldrig får tråkigt.
Man tänker att det kan väl finnas snitsigare stilister i vårt land än Fredrik Sjöberg, men man kan inte komma på vilka de skulle vara. Visst kunde det kanske ha fått vara fler djupdykningar i enskilda målningar, boken hade rentav kunnat få vara längre (vilket jag aldrig trodde jag skulle säga om en biografi). Men Sjöbergs liljeforsbok är ett tredje tecken på att vi befinner oss i en guldålder för levnadsteckningar med konsttema, efter Claes Britton om Pontus Hultén och Per Svensson om Anders Zorn häromåret.
Boken börjar och slutar med en målning av en stortrapp i en auktionskatalog (där den kallas ”duva”, men Fredrik Sjöberg kan förstås sina trappar). Konstnären står som okänd, signaturen säger visserligen Bruno Liljefors men stilen är fel och stortrappen var utrotad i Sverige när Liljefors föddes 1860. Men kunde han ändå ha målat den? Kanske i Düsseldorf ett par decennier senare? Fanns det trappar på stadens zoo där?
Frågan får, mot dramaturgins alla regler, inget svar på bokens sista sidor, där Sjöberg också skriver om vemodet över insikten att man aldrig någonsin kan förstå en annan människas liv. Det är storslaget i all sin ödmjukhet.
Eftersom Fredrik Sjöberg är medarbetare i Fokus recenseras hans biografi om Bruno Liljefors av Konstperspektivs chefredaktör Nils Forsberg.
Toppbild.En av Bruno Liljefors jaktmålningar , Fredrik Sjöberg har skrivit en ny biografi om den store svenske naturmålaren. Foto: Bukowskis, Public Domain, via Wikimedia Commons/Sofia Runarsdotter
***
