Litteraturhistorikern som kämpade mot nazismen
Rebecca Donners biografi om Mildred Harnack tycks skriven för en publik som gillar långa, bredaxlade män med vinnande leenden.
Bild: Albert Bonniers Förlag / Beowulf Sheehan
Jag erkänner. Jag blir lite skeptisk när man redan i titeln på en fackbok måste påpeka att den är sann. Jag läser oftast rätt seriösa fackböcker (ja, jag är man...), och då är det liksom underförstått att saker och ting är belagda och sanna.
Nåja, Rebecca Donner berättar initierat och medryckande om framför allt det tyska 1930-talet och hur den politiska situationen radikaliseras. Eftersom man får följa några människoöden blir allt väldigt konkret. Persongalleriet är nästan lika omfattande som i en Dostojevskijroman, men det går rätt bra att följa förvecklingarna kring huvudpersonen Mildred Harnack (1902–1943).
Mildred. Den sanna berättelsen om kvinnan i hjärtat av den tyska motståndsrörelsen – Rebecca Donner.
Albert Bonniers Förlag
Hon är en amerikanska i Berlin som omedelbart fylls av spontan motvilja mot Hitler och nazismen efter maktskiftet 1933. Hon börjar motarbeta regimen via ”Kretsen”, ett nätverk av personer som bildar en motståndsrörelse redan på 1930-talet. De delar ut flygblad och försöker upplysa om regimens brottsliga karaktär.
Mildred är litteraturhistoriker som efter flytten till Berlin 1929 gör akademisk karriär i Tyskland. Hon träffar även en tysk man, Arvid. Efterhand röjs de, och paret grips hösten 1942 i det ockuperade Litauen och förs till Berlin. Efter en kort rättegång döms Mildred till sex års fängelse, vilket Hitler själv reagerar på. Han vill se dödsstraff. En ny rättegång hålls i januari 1943. Den ger önskat resultat. Den 16 februari förlorar den 40-åriga Mildred huvudet i en tysk giljotin. På 1960-talet blir hon och hennes man Arvid avporträtterade på ett frimärke i Östtyskland.
Författaren Rebecca Donner är född i Vancouver i Kanada och har tidigare skrivit två romaner, och hon kan tveklöst berätta en spännande historia. Men jag reagerar på en sak: männen i boken beskrivs genomgående väldigt sinnligt: ”Harro har intensiva blå ögon, vetefärgat hår och ett vinnande leende. Han bär sina ärr med heder. Han är lika stilig som förtegen.” En annan man beskrivs så här: ”Han är lång och bredaxlad och hans ögon är blå som en molnfri himmel.”
Eftersom kvinnorna i boken är långt mer återhållet beskrivna tänker jag den hädiska tanken att detta kanske är en bok som är skriven främst för kvinnor. Och bokens titel är ett kvinnligt, liksom intimt, förnamn. Så blir det sällan i biografier om eller av män.
Mildred är rappt skriven. Kapitlen är korta. Styckena likaså. Det kortaste kapitlet är sex ord långt, eller snarare kort: ”Och nu då? Och nu då?”
Jag reagerar ibland på språkbehandling och översättning. Varför skrivs det om Ryssland, när det helt uppenbart är Sovjetunionen som avses? Jag störs även när det återkommande berättas om olika summor pengar som byter ägare, och man inte får summan förklarad. En person i Kretsen får till exempel vid ett tillfälle 13 500 tyska riksmark av den sovjetiska underrättelsetjänsten. Nu får jag själv ta reda på att det motsvarar ungefär en halv miljon kronor i dag.
En annan passage får mig att häpna: ”Ärren inetsade i Diels kinder och mun kommer från fäktning, som unga män i Tyskland ägnar sig åt på universitetet för att bevisa sitt mod. De kallas för skrytärr – Renommierschmisse.”
Skrytärr? De kallas ju mensurärr.
Slutligen, det är en rörande och allvarlig historia som Rebecca Donner berättar. Seriöst researchad dessutom. Men jag berörs ändå inte riktigt – trots att författaren använder alla tänkbara handgrepp för att skapa human touch och närvaro. Men jag misstänker att jag helt enkelt inte tillhör målgruppen.
En sån som jag läser väl hellre Antony Beevors möpiga Stalingrad.
***
Läs även: En svart cykelstjärna bland alla vita