Livet efter en fars självmord

”Sekunden vi reflekterar över att vi är lyckliga är ögonblicket förbi. Upplevde du någonsin ro, förnöjsamhet? Slog ditt hjärta någonsin i takt?”  

Frågorna som ställs är riktade till journalisten och författaren Rebecka Åhlunds pappa, han som kunde vara lika förnuftig och varm som otillgänglig och svekfull, och som tog livet av sig en sommardag när hon snart skulle fylla elva år. Hur sörjer man en förälder som plötsligt försvinner på eget bevåg, en som dessutom sällan varit närvarande och som så ofta levt tyngd av psykisk ohälsa?  

Den vuxna Rebecka nystar klarvaket och modigt i frågorna som har fått växa fram, de där tankarna som har tagit tid på sig att mogna och utkristalliseras ur barndomstraumat. Hon reflekterar sin pappas mörker mot sitt eget, det som hon med åren har lärt sig att bära och leva med – för vad skulle alternativet ha varit?  

I sin nya tillvaro som nykter alkoholist börjar hon odla tomater, levande små ting som kräver mycket vatten. De smärtsamma minnena av barndomens plötsliga sorg och förvirring växlas med vardagsglimtar från nuet.  

Hon är mamma och hundägare, hon försöker kommunicera med sitt inre barn, ta sig an sin pappas sjukhusjournaler och samtidigt se till det som växer på fönsterbrädan. Traumat som har bidat sin tid i något inre källarrum i väntan på just det här tillfället rör upp det förflutna och färgar nuet.  

Det är också i det skugglandskapet som Rebecka Åhlund är som bäst: när hon låter det blytunga speglas genom vardagen. ”Det är en växt jag inte förstår mig på … ”, skriver hon. ”Den ruttnar om den får för mycket vatten och slokar när den får för lite, men den är otydlig i sin kommunikation kring vad som är för mycket och för lite. Jag håller i dess blad, som om den ska meddela mig vad den behöver bladledes. Den dör aldrig. Den är bara halvdöd, på olika sätt, hela tiden, men aldrig stendöd.”  

På samma sätt lär läsaren känna det sörjande barnet, hon som förvisso fortsätter leva efter sin pappas död, men som ändå, till viss del, har begravts tillsammans med honom.  

Det är med erfarenhetsstoff som det här som pennan lätt kan slinta iväg från det litterära till något som borde ha stannat i byrålådan. Men Åhlund behärskar sitt material, sina minnen och låter sig vila tungt i varandet: ”Det är flera veckor som jag inte minns, som jag inte fanns. Hela huset fullt av folk och blomsterbud.”  

Hon blickar ner i barndomen med den där stilla skärpan som tar år att frammana, tillståndet i vilket vrede och försoning är ett och samma. Hon hymlar aldrig med att det är svårt, men ett visst motstånd till skrivandet kan också vara det som ger det spänst. För att något ska kunna uttryckas måste ju något annat övervinnas, och här tas inga genvägar.  

I korta kapitel, texter som tycks fjäderlätta, rör hon sig envist ner till dess att bottnarna slås i med eftertryck. Och skalven efter alla dessa existentiella djupdyk dröjer sig kvar.  

Rebecka Åhlund, född 1976, har tidigare mestadels skrivit skräckböcker för barn. Hon gör rätt i att fortsätta skriva för vuxna. Hennes nya bok Någon måste vattna tomaterna är i likhet med hennes förra Jag som var så rolig att dricka vin med en vardagsnära, rå och ärlig skildring skriven i första person med författarens eget namn.  

Dock har denna bok, till skillnad från vuxendebuten som svart på vitt bar undertiteln ”en rapport från ett år som nykter alkoholist”, fått etiketten roman. Det har jag nog lite svårt att förstå. Men å andra sidan: Genrebestämningar är inte sällan outgrundliga.

***

Läs även: Han dissekerar de ryska lögnerna

Läs även: Oxfordkvartetten är en uppviglande bok om fyra avvikare