Lysande bokslut av Paul Auster

För några veckor sedan gick en av den amerikanska litteraturens mest respekterade och namnkunniga nutida författare ur tiden. Nu kommer Paul Austers sista bok Baumgartner på svenska i översättning av Anna-Stina Johnson. Efter den över 900 sidor tjocka 4321 som kom för sex år sedan är Baumgartner en återgång till ett något mindre omfång. Även om den ovanligt voluminösa 4321, som efter hans död framstår som ett undantag i hans bibliografi, blev hans magnum opus behöver den vana Paul Auster-läsaren inte oroa sig. Även i Baumgartner vecklar ett helt liv ut sig, på ett mer typiskt Austerskt vis: sparsmakat och knappt, utan onödiga adjektiv eller utvikningar.  

De 200 sidorna det tar för Paul Auster att i Baumgartner låta en åldrande författare blicka bakåt vibrerar av liv och kärlek. I bokens inledning möter vi huvudpersonen Seymour Baumgartner när han lägger sista handen på en monografi om Søren Kierkegaards pseudonymer. Plötsligt inser Baumgarter att han måste resa sig från skrivbordet och gå nedför trappan för att hämta en bok han vill citera ur. På vägen nedför trappan märker han att det luktar bränt. Han har glömt en kastrull på spisen och bränner sig rejält när han ska ta bort den.  

Med några få penseldrag målar Paul Auster upp bilden av en tankspridd, åldrande akademiker som börjar få problem med både sin fysik och sitt närminne. Han lever ensam som änkling och beställer böcker på nätet för att få byta några ord med UPS-chaufffören Molly som inledningsvis är hans enda länk till världen utanför. Paketen lämnar han oöppnade. Han behöver inte mer att läsa. Han behöver träffa Molly en kort stund varje vecka.  

Långtidsminnet visar det sig dock inte vara något fel på. Huvudpersonen ser tillbaka på sitt liv. Han sörjer sin tidigare hustru Anna, som drunknade under en badutflykt för tio år sedan. I likhet med honom var hon författare och översättare. Deras kärlek till varandra är samtidigt en kärlek till böckerna och litteraturen. Paul Auster skriver flyhänt om denna dubbla kärlek och det ligger förstås nära till hands att läsa mellan raderna och tolka in Paul Auster själv och hans hustru, författaren och översättaren, Siri Hustvedt i rollerna. Säkerligen har han hämtat material därifrån, men till skillnad från mer biografiska böcker som Att uppfinna ensamheten och Rapport från insidan, är detta en fiktiv berättelse om åldrandet, kärleken och litteraturen.  

Men visst läser man romanen i ett delvis annat ljus nu när Paul Auster gått bort, 77 år gammal. Som ett slags slutpunkt i författarskapet.  

Och vilket författarskap det var. Efter att ha blivit refuserad av 17 olika förlag slog Paul Auster igenom stort med New York-trilogin i mitten av 1980-talet. Då var han själv runt 40 år. Där och då började han sin bana mot att bli den litterära superstjärnan, eller författaren med stort F. För inte nog med att han sedan producerade bok efter bok som omfamnades av läsare och kritiker, han skrev manus till kultfilmer som Smoke och var både orimligt snygg och intellektuellt cool, precis som hustrun Siri Hustvedt. Deras gemensamma författarliv i ett ännu inte gentrifierat, men svårt coolt Brooklyn var nästan lika spännande som böckerna de båda skrev.  

Jag minns min läsning av New York-trilogin i mitten av 1990-talet. På den tiden studerade studerade jag litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och skrev en kandidatuppsats om August Strindberg. När en kurskamrat förklarade att han gjorde en postmodern analys av New York-trilogin kände jag mig både mossig och som en riktig lantis. Jag gick hem och slukade trilogin i mitt lilla studentrum. Visst vibrerade storstaden gåtfullt på alla sidor i den postmoderna leken med klassiska noirdeckare och nog förundrades jag över romaner som Leviathan och Månpalatset, men det var ändå något som inte riktigt föll mig i smaken med den tidiga Paul Auster. Det var smart, men kanske lite för teoretiskt? Det var coolt, men kanske lite för svalt? Han verkade så besatt av att lägga ut det litterära pusslet till dess sista bit. Inga trådar fick hänga och slumpen blev en stundtals klumpig deus ex machina som kom in och presenterade en lösning på alla problem. Det var kort sagt lite forcerat. 

Paul Auster fortsatte att intressera sig för slumpen genom hela sitt författarskap, vilket berodde på att han i sin ungdom nästan omkommit i ett blixtnedslag som dödade en annan pojke. Men han blev skickligare på att skriva in den på ett mer dynamiskt sätt – och var inte längre lika upptagen av att lösa allt som en gåta. Dessutom blev den äldre Paul Auster, som i 4321 eller Baumgartner mer och mer intresserad av vad som sker mellan människor, i relationerna. Det gjorde hans böcker varmare, mer mänskliga och i mina ögon mer intressanta. De tidigare verken fylldes snarare av isolerade existenser som tumlade runt som spelpjäser i det litterära, postmoderna spelet.  

Kanske var det också hans ökade engagemang för det fria ordet som gjorde att hans böcker fylldes av mer medmänsklighet och empati. När Donald Trump valdes till president förklarade Paul Auster att han behövde bli ordförande för amerikanska PEN, för att ”kunna leva med sig själv”. Men han blev aldrig en politisk författare, knappast ens en realistisk. Slumpen, fiktionen och det oväntat skeva var alldeles för framträdande för det.  

Möjligen var det kort och gott åldern och erfarenheten av att ha skrivit ett stort antal romaner, självbiografiska böcker, essäer som gav ett större lugn och som gjorde det möjligt för Paul Auster att skriva så fantastisk prosa som han gör i Baumgartner.

***

Läs även: Lägg Paul Auster på minnet

Läs även: Vanligt folk berättar om Putins Ryssland