Måste livet vara en framgångssaga?

Lektioner är titeln på Nobelpristippade författaren Ian McEwans senaste roman. Och det är passande nog till lektionerna jag förs när jag läser den, till lektionerna i min barndoms klassrum. Vissa lärare hade det, andra hade det inte. Och nej, jag syftar inte på den trollbindande kraften, den som Hollywood älskar att manifestera i sina hejdlöst karismatiska mot-strömmen-lärare.  

Jag syftar i stället på den lärartyp som med ett försynt, stillsamt berättargrepp fick mig att glida med blicken bort från tavlan, ut genom fönstret, och sedan tillbaka igen. De lärare som litade till tyngden i sitt material så till den grad att de slopade det pedagogiska trixandet. De lärare vars ord till slut ändå trängde igenom dagdrömmarna och de tusen detaljerna och synintrycken inne i och utanför klassrummet.  

De lärarna var unika. Det var som att de spann en väv som jag mot slutet av lektionen fann mig sitta fast i. Jag hade kanske inte lyssnat jättenoga på allt, men jag hade hört, och någonstans längs vägen hade bilder och skeenden målats upp. Lärarna vars berättarröster det gick att vila i – de växte inte på träd.   

Detsamma gäller för författare. Det är förhållandevis få som vågar höja sig över språkperfektion, spända dramaturgiska linor och andra samtida genre-parametrar. Det är sällsynt med författare som inte ängslas, utan som avspänt och självklart skriver med förtroende för sin läsare. Ian McEwan gör det.  

Hans språk är ömsom genialiskt ("Detta att skapa sitt eget elände var en intressant konstruktion. Det var något alla gjorde, åtminstone en gång under sin livstid. /…/ Det behövde inte sägas två gånger att ett självförvållat elände var en förlängning av ens personlighet."), ömsom häpnadsväckande platt (som i beskrivningen av fadern som ”…sträng, farlig, om man inte lydde honom. /…/ Roland fruktade och älskade honom."). Somliga av hans romanfigurer blir skickligt blixtbelysta medan andra lämnas därhän, bortglömda någonstans på vägen. Inget av det spelar någon roll. Ian McEwan har nått precis dit han siktat.  

Nya romanen Lektioner kretsar kring Roland Baine, en hygglig britt som det egentligen inte är något särskilt med, men som bär på stora likheter med författaren själv – exempelvis födelseåret 1948, upptäckten av en helbror sent i livet, samt moderns och faderns öden cirkulerande runt andra världskriget.  

I övrigt tecknas han i ömsinta drag som en typisk medelmåtta, en som harvar på till stor del i motvind, som har svårt att fatta de stora besluten och som aldrig lyckas uppfylla sina drömmar. Frågan som ljuder i botten genom hela romanen är tveklöst: Måste ett liv vara en framgångssaga för att anses lyckat? Trots oförmågan att stadga sig emotionellt och materiellt lyckas Roland Baine ändå upprätthålla en stark och kärleksfull relation med sina nära, något som han i detta romanuniversum i princip är ensam om.  

Berättelsen tar avstamp i år 1986, då Tjernobylkatastrofen verkar parallellt med den nyblivna, ack så sköra, kärnfamiljens undergång. Utan förvarning, och med en hejdå-lapp som lämnar mycket att önska, har Roland Baine blivit lämnad av sin fru Alissa. Han vet inte var hon befinner sig eller om hon någonsin kommer tillbaka. Det enda som görs klart är att hon ser föräldraskapet som oförenligt med drömmen att bli författare. I detta vakuum måste han ta hand om och uppfostra deras son, sju månader gammal.  

I tillbakablickarna på sitt liv tar han med läsaren till tonårstiden på internatskolan och till pianolektionerna för Miriam Cornell, en lika attraktiv som känslomässigt gränslös ung kvinna som han inleder en passionerad och djupt ojämlik kärleksrelation med. Med henne väcks lika delar rädsla och åtrå, och snart har han gått vilse i strömmen av olika begär: hennes och sina egna. Situationen dras till sin spets när han hålls instängd i hennes hus med endast en pyjamas som tillgängligt klädesplagg, oförmögen att fly och samtidigt lydigt väntande i slutet av hennes arbetsdag. Det är ett regelrätt övergrepp, men det betyder inte att det är enkelt för Roland att avfärda det som ett sådant. Genom livet ska den skruvade passion han en gång fått uppleva sätta tonen för förväntningarna på de kvinnor han möter och relationerna han lever i. Mötet med pianolärarinnan brännmärker honom, och än värre: "programmerar om honom".  

Kvinnoporträtten som tecknas är med andra ord fasligt mörka, rentav demoniska. En lämnar sitt barn utan att se sig om, en annan förgriper sig på ett. Den harmlöse Roland Baine råkar oförhappandes ut för denna värsta sort av spindelhonor, de som är redo att krama allt liv ur honom sekunden efter deras älskog. Segrande ur striden som kan kallas livet går ändå han själv. Detta görs tydligt. Varken den sextörstande pianolärarinnan eller den karriärsinriktade frun har i slutet av romanen ett uns av den rikedom som protagonisten besitter. Och då pratar jag inte om ekonomiskt kapital, utan om ynnesten att på ålderns höst bli ledd från fåtöljen till sängen av ett älskat barnbarn. Detta gör Roland Baine till den sanna anti-hjälten.  

Det går att ha synpunkter på vissa karaktärsporträtt, på den sista fjärdedelen av boken som kan kännas som en väl utdragen epilog, och i vissa fall på språket – men i McEwans fall är helheten klart större än detaljerna. Som bakgrundsbrus löper nutidshistorien med glasklar vardagsskärpa och ögonblicklig igenkänning. Berlinmurens fall ter sig lika nära som Brexit och corona-pandemin.  

Lektioner är med sin stillsamma framåtrörelse, sitt stadiga grepp om romankaraktärernas samtid, och sin omisskänneliga känsla för humor (i vilken skratt och tårar löper parallellt), ett exempel på verkligt stor litteratur. För mig var det en upphöjd läsupplevelse, ja, en som det gick att vila i.

Läs även: "En av de mest skakande böcker jag läst"

Läs även: Ganman och Panshiri beskriver det svenska integrationsmisslyckandet