Medryckande hyllning till marockansk mamma

En tjuv har tagit sig in hos M'Barka. Hon ser sin son i honom, säger att han är precis som Ahmed som flyttat till Paris och som inte hör av sig längre.

Tjuven säger att han redan tillbringat hela sin ungdom i fängelset, men att han vill tillbaka dit nu och ska hugga henne i låret med sin kniv och stjäla hennes pengar för att få återvända till livet innanför murarna, till sina vänner, sina älskare, till den sanna friheten som han bara säger sig kunna uppleva bakom gallret.

Hon försöker beveka honom, upprepar att han är lik hennes son, ber honom att äta hennes mat, så att det ska skapas ett band mellan dem. Hon vill att han ska hjälpa henne att skriva ett brev på franska, men han vill inte utan säger bara: "Säg det. Det är ju bara ett ord. Zamel. Zamel." Ordet han begär att hon ska säga rakt ut betyder bög på marockansk arabiska. Det är ett öknamn, ett skällsord, men han vill att hon ska erövra det genom att säga det rakt ut om sin son, om honom själv.

Han vill att hon ska erkänna sin son som det han är. Hon förnekar det inte, men hon kan inte, vill inte säga det. Där tar det stopp. Och där, i utrymmet mellan insikt och uttryck, faktum och ord, kroppen och sanningen och språket utspelar sig Abdellah Taïas författarskap. Han är den första författaren från arabvärlden som har kommit ut som homosexuell i offentligheten.

Det är lättläst, medryckande, böckerna är inte tjocka, men det är också krävande, för det handlar, brant sammanfattat, om hur man lever ett sant liv.

I en intervju från 2012 säger Abdellah Taïah att hans kropp var hans första språk och att han blev medveten om den då han som liten skadade sin fot. Det var blod överallt. Hans systrar tog hand om honom. Skrivandet är något fysiskt för honom, lågt, det kommer inifrån själva hans kropp.

Kanske är det därför han valt att skriva på franska, den gamla kolonialmaktens och den marockanska överklassens språk. Inte bara för att hans böcker troligen inte skulle gå att ge ut på arabiska – censuren, moralisterna, skulle stoppa dem – utan för att han erövrar överhetens idiom när han skriver. Men också för att den extra distansen kan behövas när man skriver så nära, så uppriktigt, så direkt ur kroppen och sexualiteten som Taïa gör. Den sortens hudlöshet kräver visst avstånd.

Hans senaste bok på svenska, Leva i ditt ljus är en hyllning till hans mamma, analfabeten M'Barka från den fattiga marockanska landsorten, som satt så många barn till världen och som hållit i sin familj med järnhand. Som tidigt förstod att hon måste vara en man i männens värld.

Hon träder fram i tre berättelser, i totalt tonsäker översättning av Maria Bodner Gröön. I den första handlar det om hennes första man, som ingår i Frankrikes krigsmakt och dör i kriget långt borta i Indokina. I den andra räddar hon sin dotter från en fransk kvinna, som är uppvuxen i Marocko och som älskar landet, men som för henne är ett hot, en som vill ta med sig dottern som hembiträde. I den sista delen, som jag nämnde ovan, är det också Frankrike som spökar i bakgrunden. Landet dit sonen flyttat för att kunna leva öppet som homosexuell.

Landet där författaren själv lever, på vars språk han skriver. Det är också i den franska kvinnans kärlek till Marocko som bokens titel formuleras – hela sitt liv har hon velat återvända, haft denna enda önskan, att få leva i Marocko: "Leva i ditt ljus".

Hos Taïa talas det oupphörligt, men som i halvt drömda inre monologer. Det förekommer egentligen ingen kommunikation, tycks det som ibland. Mot slutet av boken säger M'Barka till tjuven, som flyter ihop med sonen för henne: "Så är det här i livet: ingen människa ser någon annan." Samtidigt flätas deras röster samman som i en kärlekssång där den ena knappt kan skiljas från den andra. Det blir fysiskt, våldsamt, ömsint – en väldig lust och livsvilja strålar ur raderna. 

I en gripande essä från 2009, L'homosexualité expliquée à ma mère (Homosexualiteten förklarad för min mor) talar Abdellah Taïa direkt till modern, M'Barka, tillika denna boks huvudperson. Han förklarar hur viktigt det är för honom att få vara sig själv, att få vara fri. Han vet att det är skandalöst, att grannar, familj och hon själv inte förstår. Men familjens, religionens och nationens tryck kan inte längre hålla ner vare sig honom eller hans landsmän.

Abdellah Taïa drömmer om att samma frihet som han erövrat åt sig själv ska finnas i Marocko. Han känner hopp, uttrycker hopp, för att det är det enda möjliga. Samtidigt finns alltid en skugga, en förtvivlan närvarande.

Taïas författarskap är besläktat med den homoerotiske mystikern och fransmannen Jean Genet, för vilken frihet och lycka i hög grad berodde på ens förmåga att ge sig hän åt det som var ens öde, enkelt uttryckt. Abdellah Taïa är egentligen ingen upprorsmakare, men extra farlig just därför: subversiv i sin hängivelse, rentav hänryckning. Om du ska bli påsatt i fängelset – gilla det, önska det, bejaka det och på det sättet vinner du en djupare frihet.

Taïa är kanske optimist, men han är inte naiv. Det blir ingen snabb och lätt utveckling för Marocko. Men han är fri, och skriver för alla dem som (ännu) inte är det.

Läs även: Kvinnans bäcken gör oss sociala

Läs även: Kvinnor är det moderna livets förlorare