Mikael Ribbenviks bok är bitvis som en högstadieuppsats

Migrationsverkets tidigare generaldirektör, Mikael Ribbenvik Cassar, har skrivit en ”professionell självbiografi”, med titeln Migration. Genom mina ögon. 

Titeln är missvisande på flera plan. Korrekt avgränsad borde den lyda: ”Immigration”, precis som verket i fråga också borde ha detta förled i sitt namn, eftersom det som är i fokus både för boken och myndigheten enbart är invandring (immigration), och inte därtill utvandring (emigration). 

Det andra benet i begreppet ”migration”, utvandring, hanteras huvudsakligen av Skatteverket – symptomatiskt för den svenska överhetssynen på utlandssvensken som främst ett skattesubjekt och inte som en medborgare i förskingringen. 

Titeln är också missvisande emedan Ribbenvik skriver nästan inget om invandring och mycket litet om invandringspolitik. Han skriver något mer om Migrationsverket, men mest om sin yrkeskarriär på myndigheten under knappt 25 år, från timvikarie till generaldirektör fram till maj 2023. 

Förvånande nog för en befattningshavare som tillbringat ett kvartssekel på Migrationsverket, når Ribbenvik Cassars reflektioner kring invandring som socialt fenomen, samt dess följder för det svenska samhället, stundtals knappt upp till nivån av högstadieuppsats:  

”Migration är en urkraft lika gammal som mänskligheten… Vi lämnade Afrika och spred oss till världens alla hörn.” 

Hans politikanalys uppvisar allt för ofta den olyckliga kombinationen av banalitet i förening med slängighet:  

”Eftersom gränsstängarna ofta företräds av högerexcentriker som demoniserar den asylsökande blir ryggmärgsreflexen från vänster och liberaler att demonisera högerexcentrikern och ta den svaga asylsökande i försvar… Stärkt av sina framgångar blir excentrikern ännu mer excentrisk.”  

Migrationspolitiskt särskiljande frågor eller formativa skeden behandlas antingen bara på ett par sidor eller inte alls. Detta gäller exempelvis de förment apatiska barnen i början av 2000-talet, den migrationspolitiska överenskommelsen 2011 då Alliansen gjorde upp med Miljöpartiet om en generös invandring och beslutet att från 2013 ge utländska medborgare utan vistelserätt i Sverige tillgång till fri sjukvård och fri skolgång. Ribbenvik Cassar glider också undan kommunernas utbetalning av försörjningsstöd till utlänningar utan vistelserätt, gymnasieamnestin 2018 som gav främst afghanska ensamkommande unga män rätt att stanna i Sverige om de gick i gymnasiet samt den centrala frågan om det verkligen rörde sig om barn.  

Han aktar sig för att ha några som helst synpunkter på de politiska beslut som styr hans och myndighetens verksamhet, utan håller sig till det formalistiska skalkeskjulet att han bara utförde vad riksdagen bestämt eller med triviala reflektioner som att det nog är svårt att vara politiker. 

Ribbenvik Cassars omdömen om Migrationsverket är utan undantag positiva och emellanåt propagandistiska, på ett manér som får läsaren att undra om de naiva formuleringarna är genuina. Som i beskrivningen av verkets internationella status: ”Lägerledningen från UNHCR tog emot med stora famnen. Som vanligt så fort vi lämnar Sveriges gränser. I Europa och i resten av världen är Migrationsverket känt som en professionell organisation, en av de bästa i världen, och som excellerar i sina uppdrag.”  

Det kan inte ha undgått Ribbenvik Cassar att Sverige är en av de största bidragsgivarna till UNHCR (närmare 150 miljoner USD 2022) och den största bidragsgivaren av flerårigt icke-öronmärkt stöd. Sammalunda till UNRWA, med drygt 60 miljoner USD samma år. 

Stora donatorer brukar överallt i världen mötas av smicker och stora famnen. Bara de mest aningslösa av gåvogivare ser inte sammankopplingen mellan den öppna plånboken och de inställsamma välkomsttalen. 

Om sina namnkunniga föregångare och tidigare chefer på GD-posten, Dan Eliasson (2007 – 2011) och Anders Danielsson (2012 – 2016), har Ribbenvik Cassar enbart lovord till övers. Och ibland på ett sätt som degraderar både deras föregångare och Migrationsverkets tidigare historia: ”Dan Eliasson inledde professionaliseringen av myndigheten.” 

Oaktat sanningshalt är påståendet, att myndigheten från sitt grundande1969 till och med Eliassons tillträde inte varit professionellt skött, en uppseendeväckande utsaga. Vi talar här om en GD-rulla som omfattar namn som Kjell Öberg, Thord Palmlund, Christina Rogestam, Berit Rollén, Björn Weibo, Lena Häll Eriksson, Barbro Holmberg och Janna Valik. Under samma period ökade antalet utlandsfödda i Sverige från cirka 400 000 till drygt 1,2 miljoner (i dag cirka 2,2 miljoner).  

Hur det kommer sig att denna invandringtillväxt på 200 procent administrerats av en myndighet som inte har skötts professionellt, hade varit givande att ta del av. Men läsaren lämnas i sticket. 

I stället får vi veta att när Danielsson hösten 2012 kommer tillbaka från semestern, och antalet asylsökande fördubblats under sommaren, möts han av en ”hyfsad dysfunktionell organisation som inte förmått att hantera situationen på ett fullgott sätt”. Eliassons påstådda professionalisering till trots. 

Förgäves får läsaren leta efter någon kritisk kommentar till den solipsistiska självgodhet som präglade arbetet under Danielsson – som när denne i mars 2015, ett halvår före regeringen Löfvens migrationskris, berättar som sitt svar, när hans utländska kolleger anmärkte att Sverige är ett udda land i asylfrågor: ”Nej, säger jag då, det är ni som är udda. Ni alla.” 

Inte heller skriver Ribbenvik Cassar något om korruptionsskandalerna på verket, som till exempel när tre myndighetsanställda under 2008 till sannolikt flera hundra personer sålde falska uppehållstillstånd för priser från 50 tusen till 180 tusen kronor styck. 

Däremot är Ribbenviks bok rik på anekdoter, varav många naturligt med honom själv i centrum, och vilka säkert är av intresse för dem som vill känna honom närmare som person och som samtida svensk ämbetsman. 

***

Läs även: En spänningsroman utan spänning

Läs även: Kärnkraft? Ett enkelt ja