Moderna Museet – konstkatedralen som blev ett kassavalv
En gång var konstnärerna våra präster och Moderna Museet deras katedral. Men var är den moderna konsten nu? Är museet blott ett kassavalv?
Moderna Museet, önskemuseet över modernismen var en gång Stockholms stolthet. Jo, man får vara stolt över modernismen, man får vara stolt över Stockholm… men går det fortfarande att vara stolt över Moderna Museet?
En nestor i svensk konsthistoria är Olle Granath. Nu har han gett ut sina memoarer, I konstens värld, och där berättar han om bland annat om vissa kvällssammankomster hemma hos Moderna Museets chef, Pontus Hultén:
I konstens värld
Olle Granath
Appell förlag
”Pontus och Ulf Linde plöjde, ivriga som tryffelhundar, genom travar av böcker och kataloger för att lokalisera centrala 1900-talsverk som fanns endera i konsthandeln eller i privatsamlingar. Grundtanken var att de skulle vara åtminstone teoretiskt möjliga att förvärva. Jag antecknade och gick till museet nästa morgon och lät breven flyga ut över världen.”
Det behövs alltid någon som låter breven flyga ut över världen, helst redan nästa morgon. Så skapade Granath, Hultén och Linde på tre månader utställningen Önskemuseet. Det skulle aldrig gå i dag.
Efter läsningen av Granaths konstmemoar på nästan 200 sidor tumlar utställningarna och bilden av MM runt i huvudet. Detta rika 1900-tal, vart tog det vägen? Alla dessa (rövar)historier om konstnärer som Andy och kulturbyråkraterna, kulturpolitikerna, amatörerna (ja, i dess ursprungliga betydelse mer kärlek än vett och fantasi) – vad gjorde de senare med den moderna konsten?
Ingmar Bergman hade kastat sig över den konsten och kallat den meningslös och tom, ”en konst mest lik ett ormskinn fyllt av krälande myror”. Vid tiden då museet invigdes 1958 var Bergman efter många års våndor och slit på väg uppåt och började få sina priser. Var ”dämonen” på sin vakt mot att bli förbisprungen av en ny svensk konstnärlig kulturgren?
Ingen vet, men Sverige satt internationellt riktigt bra till efter den fantastiska uppbyggnaden av museet och Granath ska ha sin beskärda del av den äran. Och han svarade som sig bör på Bergmans Expressenartiklar. Kanske symtomatiskt för Granath, kallar han sitt svar ”fadersmord”, men ok. Många av oss måste den vägen vandra, och Granath gjorde det snyggt.
Han skrev konstkritik och gav utrymme åt Chagall, Matisse, Kåks, Cullberg, Picasso, Hansson, Rodhe, Andersson, Billgren, Kirkeby, Merz, Clemente, Figge, de Kooning, Linnqvist, Jolin, Dardel… Och han är kvar på konstparnassen efter alla dessa år, du möter honom fortfarande på vernissager i Stockholm.
Men vad blev det av museet? För den som besökte utställningen HON, och kunde åka rutschkana ut mellan benen på jättekvinnan 1966, var Moderna Museet precis som utställningen kallades, en katedral. Hur gick det till? Det var helt logiskt. Om konstnärerna var de nya prästerna, så var gallerierna kyrkorna. Och Moderna Museet katedralen. Jo, när Gud var död steg konstnärerna fram som den moderna tidens predikanter. Inte för att de bad om det, men för att de behövdes. Andra världskriget var slut och när helgen inte ägnades åt kyrkan, tillbad man i galleriet.
Det är i och för sig inte många som kan avstå från positionen på piedestalen. Erbjuds den, så är risken stor att man tackar ja. Mänskligt, helt enkelt och därmed inte så prästerligt. Men kom ihåg, modernismen erbjöd det urbana livet; sång, dans och lite naket. Eller jazz, sex och snygg stil.
Sex år efter HON placerades sexton skulpturer i gruppen Paradiset ut på Skeppsholmen. Där blev de… vardag? Många år senare byggdes exercishuset om och till och invigdes 1998 som det nya Moderna.
Gitte Ørskou tog över Moderna Museet 2020 och tog fram ett manifest som kompass med sju riktlinjer för Moderna Museets framtid.
Men vart tog den moderna tanken vägen? Och den moderna svenska konsten, ser vi rätt lite av. Har Moderna Museet blivit ett kassavalv?
Toppbild. Fransyskan Niki de Saint-Phalles utställning "Hon" på det Moderna Museet 1966. Foto: TT
***
Moderna Museet, önskemuseet över modernismen var en gång Stockholms stolthet. Jo, man får vara stolt över modernismen, man får vara stolt över Stockholm… men går det fortfarande att vara stolt över Moderna Museet?
En nestor i svensk konsthistoria är Olle Granath. Nu har han gett ut sina memoarer, I konstens värld, och där berättar han om bland annat om vissa kvällssammankomster hemma hos Moderna Museets chef, Pontus Hultén:
I konstens värld
Olle Granath
Appell förlag
”Pontus och Ulf Linde plöjde, ivriga som tryffelhundar, genom travar av böcker och kataloger för att lokalisera centrala 1900-talsverk som fanns endera i konsthandeln eller i privatsamlingar. Grundtanken var att de skulle vara åtminstone teoretiskt möjliga att förvärva. Jag antecknade och gick till museet nästa morgon och lät breven flyga ut över världen.”
Det behövs alltid någon som låter breven flyga ut över världen, helst redan nästa morgon. Så skapade Granath, Hultén och Linde på tre månader utställningen Önskemuseet. Det skulle aldrig gå i dag.
Efter läsningen av Granaths konstmemoar på nästan 200 sidor tumlar utställningarna och bilden av MM runt i huvudet. Detta rika 1900-tal, vart tog det vägen? Alla dessa (rövar)historier om konstnärer som Andy och kulturbyråkraterna, kulturpolitikerna, amatörerna (ja, i dess ursprungliga betydelse mer kärlek än vett och fantasi) – vad gjorde de senare med den moderna konsten?
Ingmar Bergman hade kastat sig över den konsten och kallat den meningslös och tom, ”en konst mest lik ett ormskinn fyllt av krälande myror”. Vid tiden då museet invigdes 1958 var Bergman efter många års våndor och slit på väg uppåt och började få sina priser. Var ”dämonen” på sin vakt mot att bli förbisprungen av en ny svensk konstnärlig kulturgren?
Ingen vet, men Sverige satt internationellt riktigt bra till efter den fantastiska uppbyggnaden av museet och Granath ska ha sin beskärda del av den äran. Och han svarade som sig bör på Bergmans Expressenartiklar. Kanske symtomatiskt för Granath, kallar han sitt svar ”fadersmord”, men ok. Många av oss måste den vägen vandra, och Granath gjorde det snyggt.
Han skrev konstkritik och gav utrymme åt Chagall, Matisse, Kåks, Cullberg, Picasso, Hansson, Rodhe, Andersson, Billgren, Kirkeby, Merz, Clemente, Figge, de Kooning, Linnqvist, Jolin, Dardel… Och han är kvar på konstparnassen efter alla dessa år, du möter honom fortfarande på vernissager i Stockholm.
Men vad blev det av museet? För den som besökte utställningen HON, och kunde åka rutschkana ut mellan benen på jättekvinnan 1966, var Moderna Museet precis som utställningen kallades, en katedral. Hur gick det till? Det var helt logiskt. Om konstnärerna var de nya prästerna, så var gallerierna kyrkorna. Och Moderna Museet katedralen. Jo, när Gud var död steg konstnärerna fram som den moderna tidens predikanter. Inte för att de bad om det, men för att de behövdes. Andra världskriget var slut och när helgen inte ägnades åt kyrkan, tillbad man i galleriet.
Det är i och för sig inte många som kan avstå från positionen på piedestalen. Erbjuds den, så är risken stor att man tackar ja. Mänskligt, helt enkelt och därmed inte så prästerligt. Men kom ihåg, modernismen erbjöd det urbana livet; sång, dans och lite naket. Eller jazz, sex och snygg stil.
Sex år efter HON placerades sexton skulpturer i gruppen Paradiset ut på Skeppsholmen. Där blev de… vardag? Många år senare byggdes exercishuset om och till och invigdes 1998 som det nya Moderna.
Gitte Ørskou tog över Moderna Museet 2020 och tog fram ett manifest som kompass med sju riktlinjer för Moderna Museets framtid.
Men vart tog den moderna tanken vägen? Och den moderna svenska konsten, ser vi rätt lite av. Har Moderna Museet blivit ett kassavalv?
Toppbild. Fransyskan Niki de Saint-Phalles utställning ”Hon” på det Moderna Museet 1966. Foto: TT
***
