Nakna skildringar av brott och knark

Sverige är djupt segregerat. En del påstår att det beror på svensk rasism och andra att det beror på ekonomiska klyftor. Men vad segregation innebär och hur den kan se ut får vi sällan veta. I två nyutkomna böcker berättar Faysa Idle i Ett ord för blod och Victor De Almeida i Kramen från helvetet vad segregation kan innebära och hur man hamnar där. Trots sina olikheter har berättelserna mycket gemensamt. 

Victor De Almeida beskriver sin uppväxt på Kap Verde med en ensamstående mor som så småningom ser till att de hamnar i en etta på Ektorpsvägen i Nacka. För honom är tiden från barndomen till sena tonåren idyllisk.

Faysa Idle är en ”ung somalisk tjej uppväxt i rubrikernas Tensta”.  Hennes minnen av barndomen kretsar kring en frånvarande far och den mycket närvarande och aktiva modern. Familjen reser från ett Somalia som lider av krig, fattigdom och korruption, där det ”enda skyddet någon kan räkna med är den egna klanen och Gud”. I Sverige bor familjen först i Helsingborg och sedan i Bergsjön för att slutligen hamna i Tensta.

Vad som förenar Idle och De Almeida är att de båda blir en del av sociala sammanhang som leder till kriminalitet och droger. Dessutom upplever båda stora svårigheter att ta sig ur det destruktiva liv de lever. 

Idle lever under en ständig kontroll av klanens strukturer och normer. Hennes familj underrättas om varje steg hon tar. Hon blir tillrättavisad och avkrävd att leva vad som anses vara ett anständigt liv. Vilket för flickor och kvinnor är något helt annat än anständigt liv för pojkar och män. Hennes far exempelvis har relationer med flera kvinnor i olika sammanhang.

Oron för vad hon ska hitta på får hennes far att lura med henne till Kenya där han sätter henne i en somalisk koranskola. Faysa Idle står inte ut och lyckas så småningom få sin far att ta henne tillbaka till Sverige.

För henne är Järva ett annat land än Sverige. Hennes hemtrakt blir intressant för den svenska allmänheten bara när det handlar om ”islamism och gangsterism”.

De Almeida beskriver också en känsla av utanförskap. Men i hans fall är det kopplat till hans hudfärg. Å ena sidan tar han till sig svensk kultur i alla dess former och tycker om det. Framför allt det som når honom via tv och radio. Å andra sidan upplever han olika uttryck för rasism. Människor har stirrat på honom med ”gåtfulla ögon” eller ”kladdade med händerna” i hans krulliga hår. Det finns också tydliga uttryck för rasism hos hans kompisars föräldrar.

De Almeidas stökiga liv gör att han under semestern placeras i sommarfamiljer i Skåne och Dalarna. Dels lär han sig mer av svenska traditioner och svensk kultur. Dels ger det hans mor en behövlig avlastning. Hans styvfar José som var gravt alkoholiserad misshandlade sin styvson med jämna mellanrum. Josés kast mellan att uppföra sig vettigt och som ett nerkissat fyllo innebar för De Almeida den värsta formen av opålitlighet.

Han bildar ett ungdomsgäng med några kompisar, vilket blir starten på en kriminell bana. De Almeida söker sig bort från ansvar och plikt samtidigt som han oavbrutet hittar nya kompisar, flickvänner eller gäng för att inte binda sig till några människor. Idle däremot känner sig fast i sin familj, sin klan och sitt sociala sammanhang. Hon vill vara fri men är ständigt styrd och kontrollerad. Hennes bror med hög status i den gängkriminella världen tog rollen som mannen i huset när hennes far var ute och reste. När Idle rökte, drack alkohol eller pratade med killar blev hennes bror ursinnig, straffade henne och hävdade att det var haram, förbjudet i religionen. Men när hon stal något blev han stolt.

Jag har svårt att inte påminnas om när Per Brinkemos bok Mellan klan och stat kom för tio år sedan. Innan boken hade hunnit ges ut hade någon på Aftonbladet lyckats trumma ihop åtta personer med somalisk bakgrund som fick härja fritt och anklaga Brinkemo för att "normalisera rasistiska stereotyper" och "reproducera kulturrasistisk kunskap". I Expressen anklagades han 26 juli 2014 av Bilan Osman för att se somalier med "en vit mans koloniala blick". Faysa Idles historia visar att vad Brinkemo skrev om klanens betydelse i många kulturer var riktigt. Men istället för att använda hans kunskap till att bättre förstå dessa miljöer har ett decennium använts för att anklaga människor som pekat på problemen för att vara rasister.

Både Ett ord för blod och Kramen från helvetet utvecklas till nakna, råa och skrämmande beskrivningar om våld, brottslighet och knark. Idle kastas mellan kriminella gängs hot och förväntningar. Gängnamn som figurerat i pressen som Shottaz och Musköterna som av pressen döptes om Dödspatrullen (DP) beskrivs ingående, men också hur nya gäng bildas som konkurrerar och utmanar. Män i 20-års åldern och yngre avrättar likgiltigt varandra. Filmer med misshandel och förnedring cirkulerar på sociala medier för att bygga upp status. Polis och myndigheter beskrivs som i stort sätt oförmögna att hantera problemet. Våldet har inga gränser.

Priset för att få respekt i den kriminella värld som Faysa Idle beskriver är att mörda rivaler. De unga tjejerna som lever vid sidan av eller i miljöerna är hårt styrda av de manliga gängmedlemmarna. Den som vill gå sin egen väg, som Faysa Idle, riskerar att hängas ut i sociala medier. Det räcker med att promenera med en killkompis för att rykten ska spridas. Hon får ständigt höra hur hennes beteende påverkar den kriminelle broderns status. Bland yngre pojkar är de kriminellas status mycket hög. De hyllas som idoler och ses som förebilder.   

Enorma summor pengar omsätts av de kriminella ungdomarna. En miljon kronor hade utfärdats som belöning till den som mördade Idles bror Bilal som var ett av toppnamnen i Shottaz. Det är en sluten värld. Små ljusglimtar av omtanke, värme eller relationer fria från hot och våld, krossas snabbt av gängen som kräver lojalitet och anpassning till den kriminella hederskoden. Världen kring Idle blir hårdare och allt mer hotfull. Morden blir fler och kraven på hämnd kommer från allt fler olika håll.

De Almeida försörjer sig på stölder och narkotikahandel.  Han börjar så småningom med heroinet och jagar därefter ”fixen” dagligen. Inget får stå i hans väg. Varken hans barn eller hans flickvän. Precis som Idle beskriver våldet och kontrollen skildrar De Almeida knarkandet, våld och brottslighet. Det är överdoser och stölder. Knarkandet kostar flera tusen kronor om dagen. Allt från skolor, klädesbutiker och lägenheter är byten för att finansiera missbruket. Brotten går snabbt och är hänsynslösa. Blandningar av olika droger sväljs dagligen i en vansinneskarusell som bara blir värre.  

Kring Alemida dör människor ofta. De Almeida lever utomhus eller under Slussen med andra knarkare. Socialen försöker hjälpa honom men inget fungerar. Trots drömmar försök att sluta knarka återvänder han hela tiden till sitt destruktiva liv. De Almeida åker in och ut ur sjukhus, fängelser och institutioner. Inget tycks kunna stoppa honom. Han får möjlighet att resa till Cozzo utanför Milano till ett arbetskollektiv vars metod är att missbrukare ska arbeta sig drogfria. Där råder bestämda regler och rutiner.  Under den vistelsen blir De Almeida visserligen drogfri, men återgår till knarkandet när han kommer tillbaka till Sverige. Han knarkar i över 20 år och överlever 27 dokumenterade överdoser.

Medan gängbrottsligheten är offentlig och något som ger både status och pengar, lever missbrukaren i det fördolda och skäms i någon mening för sitt beteende.

Både Faysa Idles och Victor de Almeidas vittnesmål är berättelser om hur Sverige har förändrats. De ger kunskaper som borde vara obligatoriska för alla som anser sig ha något att säga om utanförskap, segregation eller integration. Båda berättelserna ger också ett viktigt perspektiv på samhällsinsatsernas begränsningar. Socialtjänsten har inga verktyg för att avgifta en knarkare som inte vill sluta. Uppfinningsrikedomen som utvecklas för att förfalska ett urinprov har inga gränser. Det tycks finnas en välvillighet i det svenska systemet som ständigt manipuleras och luras.

På ett liknande sätt beskriver Idle polisen. Den är antingen onödigt brutal och hänsynslös eller ger intryck av att inte ha någon aning om vad det är man försöker bekämpa.

Det är utan tvekan ett annat Sverige än det de flesta av oss ser i vår vardag. Ingen av författarna gör andra anspråk än att berätta just sin historia för läsaren. Den redaktionella insats som har gjorts med språket är elegant och bibehåller författarnas språk. Förortssvenskan, med sina egna slanguttryck å ena sidan och å andra sidan knarkkriminalitetens alldeles eget vokabulär, finns kvar. Det är som att författarna talar direkt till läsaren vilket gör läsupplevelsen stark.

Det är naturligtvis långt ifrån enkelt att slita sig loss från destruktiva miljöer. Idle och Almeida möts av rasism och fördomar. Det är också sant att båda författarna tycks besitta en exceptionell förmåga till självinsikt och självreflektion. De klarar av att byta perspektiv och se sig själva utifrån. Jag uppfattar en unik tveklös hederlighet i deras berättelser.  

Men deras historier säger också en hel del om Sverige. Inte minst tydliggörs hur slagord om rasism, inte funkar som förklaringsmodell för segregation och utsatthet. 

***

Läs även: Hederskulturen kommer att få maka på sig

Läs även: Rasande roande om självhatet i väst