Noréns sista dagbok – en hyllning till livets alla (o)möjligheter

När tar ett författarskap slut? Svaret ligger hos läsaren. När det inte längre finns någon som möter orden som man möter en människa. Då är det slut. Med den definitionen är Lars Norén Sveriges mest levande författare.

Noréns serie En dramatikers dagbok har utkommit i fyra delar sedan decennieskiftet. Nu kommer den femte och sista. Dessa verk var ett av Sveriges mest omdiskuterade och minst lästa bokprojekt. Han ville bort från fiktionen och istället skriva fram verkligheten: text som liv. Det lyckades. Allt kom med, inte minst giftiga personagrepp, vilka som Norén själv förutsåg väckte kultur-Sveriges kallhjärtade uppmärksamhet. På teatern kunde man se samma personer som varit föremål för avsky i dagböckerna entusiastiskt applådera hans nya pjäs… Aldrig var kulturlivet i Sverige mindre än vid Lars Noréns premiärer.

Själv minns jag ett par som skaffade två exemplar av den första dagboken och i rasande fart bläddrade igenom tusentals sidor för att se om de själva var nämnda. Det var de inte och volymerna såldes på antikvariat.

Men Norén var lika bra på att trollbinda sin publik som på att stöta bort den. Han är en av västvärldens mest spelade dramatiker och blev med tiden stjärnregissör av sina egna och andras pjäser.

De tidigare dagböckerna hade, tycker jag, emellanåt en viss klibbighet över sig. Angreppen på kolleger var mer småsinta än fyllda av storslagen vrede och beskrivningarna av nära vänner kunde vara direkt elaka. Ett par sidor in i den sista volymen av En dramatikers dagbok finner jag inget av detta, utan bara en underbart vacker prosa. Nedtonad. Kortfattad. Klar. Sjukdom och död har rensat bort allt oväsentligt. Kvar finns kärleken, framförallt till yngsta dottern och Lars Noréns mystiska relation till de gestalter som befolkar de oskrivna böckerna och pjäserna.

En bra författare upplever kanske inte andra saker än alla vi andra, men han eller hon förvandlar sitt material. Det är däri konsten ligger. Femte dagboken är en mycket konkret text som uppehåller sig vid kroppen, rummen och ljuden i dödens vardag. Detaljer som i de tidigare volymerna kan vara tjatiga, är i denna volym perfekt lagda byggstenar i den minnets katedral som Norén murar:

”Gick och handlade för andra gången två portioner fiskgryta hos den lilla delikatessaffären mitt emot konditoriet, och då stod det klart för mig att varje dag är den sista dagen, och frågade mig varför jag inte kan unna mig ett tillstånd av lycka eller frid, eller bara ingenting, ingentings ro.  (1 oktober 2020)”

Snarare än en sorgesång blir boken en hyllning till livets alla (o)möjligheter. Jag är inte säker på att han avsåg att vara positiv, jag tror han ville vara saklig. Just därför bryter hoppet igenom.

Lars Norén betraktar färjorna från sin nya bostad i Nacka strand. Han antecknar båtarnas namn, nedtecknar varje kontakt han har med barn och de nära. Han läser Heidegger. I drömmarna skymtar gestalter som vill in i de ännu oskrivna pjäserna.

Han skriver. Han lever.

Detta är långt ifrån rubrikernas regissör: uppsättningen 7:3 med de nazistiska fångarna som rymde och sköt en polis i Malexander; de spydiga utfallen mot kolleger; lyxkonsumtionen av superdyra märkeskläder. Allt som skymt Lars Noréns ord (och som han kanske höll fram just för att själv kunna försvinna i stridsröken) är bortblåst av dödens väsande andetag.

”Jag som inte kan bli accepterad av mig själv har ingen förhoppning om att bli accepterad av någon annan”, skriver han i september 2020.

Det är utgångspunkten för en sista tid i livet då det inte finns något behov av att demonstrera, markera och inta positioner. Kvar är just tiden, och så länge den skrivs fram så lever han. Timmarna som försvinner, den allt mindre värld han rör sig i, förvandlas i hans text till en frizon. Här finns en paradoxal befrielse, men också osäkerhet. Ett lite förvånat konstaterande av att trots allt fortsätter livet och skrivandet.

Pandemin har knappast synliggjorts bättre än här. Inte ett ord för mycket, inget allmänt svammel, utan iakttagelser. Norén är en ögats författare. I exakta bilder av vardagens detaljer visar han hur åldrandet och sjukdomen krymper valmöjligheterna. Jag kommer att tänka på en gammal bild av livshjulet. Han går nedför åldrandets trappa, emellanåt lite osäker på fotstegen – men aldrig på orden. Det är enkelt, men inte banalt. Norén själv associerar till Samuel Beckett men hans eget språk är mer avskalat än dennes, mindre symboliskt. Det når läsaren utan omvägar.

Norén är dramatiker också i dagboken. Han är skarvarnas, veckens och fragmentens ordkonstnär, fick världsrykte av sitt säregna sättet att skapa dramatik, utan vanlig dramaturgi. Gestalterna förklaras inte, publiken får fragment att bygga en helhet av.

Till det märkvärdigaste i dagboksvolymen hör de sekundsnabba bilderna av de dramer som  inte skrivits än, men vars gestalter anmäler sig hos författaren i drömbilder. Han avslöjar inte hur han arbetar, men noterar antalet sidor som skrivits varje dag, på en ny pjäs. Lars Norén tycks vänta in att gestalterna ska tala. En gång noterar han att han ”fyller i” en text som redan finns. Precis som människorna i hans pjäser är fångna, men ändå på något sätt lever utanför sina begränsningar, är de nya dramerna fångna i den döende författarens kropp – men de blir skrivna.

Samtidigt med denna sista dagbok publiceras också Prosa 2020. Norén skrev ett par romaner på sjuttiotalet, bland annat Den underjordiska himlen, men senare ville han inte återutge dem. Prosa 2020 är inte berättelser utan repliker ur pjäser där vi inte vet vem som talar. Texterna hänger ihop med tidigare prosaverk som Filosofins natt (2012) och Efterlämnat (2017). Om volymerna i En dramatikers dagbok 20192020 kan läsas i tyst samförstånd med författaren tror jag Prosa 2020 bör läsas högt. Då klyvs Noréns stämma till en kör av röster som läsaren själv är med i.

Men märkligast är ändå den sista dagboken. Här kommer Lars Norén nära livets grundvillkor och det är lätt att förstå varför han nådde en så stor publik världen över. Han visste något om livets grundvillkor som vi alla delar.