Nu är vi alla lika goda postmodernister

Postmodernismen förknippades en gång med den nyliberala erans amoraliska livsnjutare, sedan blev det ett skällsord för borgerliga debattörer i kampen mot den identitetspolitiska vänstern. En ny antologi reder ut missförstånd om ett lika kärt som vildvuxet begrepp.

Text:

Bild: TT

Stig Larssons debutroman ”Autisterna” (1979) nämns ofta som ett postmodernistiskt portalverk. Den saknar övergripande handling och utspelar sig på vilt skilda platser där personer med flytande identiteter befinner sig i osammanhängande situationer. Larsson bröt mot den psykologiska socialrealism som präglade den svenska litteraturen för att skapa något hedonistiskt lekande, men samtidigt nihilistiskt hotfullt. Ändå kunde Larsson mer fördomsfritt återge verkligheten när han lyfte på ett vänstersinnat kulturlivs ideologiska skygglappar. På ett omänskligt manér genomskådade Larsson falsk medmänsklighet. 

Tillståndet. Om postmodernismen och dess lärdomar 

Redaktörer Anna Victoria Hallberg & Anders Burman  

Daidalos  

Han och andra influerades av ny antitotalitär och antiutopisk fransk filosofi som banade väg för ett friare litterärt klimat. Genregränser suddades ut och discipliner korsades, vad som var prosa, poesi, essäistik, kritik, filosofi och vetenskap gick inte längre att meningsfullt urskilja. En ny romantik, en längtan efter att åter förtrolla världen i en enda brokigt svindlande skönhet. 

I antologin Tillståndet. Om postmodernismen och dess lärdomar skriver litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg om dess estetiska tjusning, hur allt sätts samman i det gränslösa, lekfulla och ironiska. Under 90-talet raserades hierarkin mellan det ”fina” och ”populära”, i tv-serier, filmer och popmusik kunde just det postmodernas tendens att relativisera och fragmentisera användas och framför allt avväpnas på dess omstörtande potential. 

De postmoderna romaner som skrevs i USA från 1950- till 90-talet var kritiska. Författare som Philip K Dick, Paul Auster, William Gibson och Bret Easton Ellis synade den naiva individualism som präglade den amerikanska kulturen. Med rötter hos tänkare som Thomas Hobbes och John Locke uppfattades människan som rationell och i besittning av sig själv, men i och med den växande statsmakten, massmediesamhället, storbolagskapitalismen och inte minst den skenande teknologiska utvecklingen blev det tydligt att individen styrs av externa krafter med identitetsupplösning och paranoia som följd. Dicks och Gibsons förutsägelser om artificiell intelligens, internet och (a)sociala medier är skrämmande exakta och den skrupelfrie Donald Trump var förebilden för den själlöse New York-yuppien Patrick Bateman i Ellis roman “American Psycho” (1991). 

Litteraturvetaren Frida Beckman konstaterar att svenska författare gjorde det motsatta, de synliggjorde jaget och frigjorde det från folkhemmets homogena kollektiv. Vi ser det i Unni Drougges, Carina Rydbergs och Christine Falkenlands författarskap, men också gamla marxister som Jan Myrdal och Sven Lindkvist lämnade de historiska skeendena för att navelskådande skriva om sig själva. 

För traditionell vänster gick postmodernismen hand i hand med nyliberalismens individualism. Den amerikanske marxisten Fredric Jameson beskrev på 70-talet det postmoderna tillståndet som en följd av “senkapitalismen”. Det ekonomiska intresset flyttades från tillverkning till kulturindustrin och producerade en förförande falsk bild av verkligheten för att hålla oss fångna i konsumtionssamhällets rundgång. Postmodern kultur kannibaliserar på det som varit utan att tillföra något eget, allt som återstår är pastischer och historielöshet. 

Donald Trump figuerar som den själlöse yuppien Patrick Batemans förebild i Bret Easton Ellis klassiska postmoderna roman ”American Psycho” (1990). Foto: AP

Modernisternas strävan under 1900-talet var att skapa något nytt för en ny tid, att frigöra sig från historien och traditionen, men efter andra världskriget började de desillusionerat krokna. Filosofen Sven-Olov Wallenstein skildrar hur de modernistiska uttrycken nådde vägs ände på 60-talet. Kvar fanns en uppsättning “döda” stilar, reliker som lekfullt kunde sammanföras i eklektiska kollage med konsthistoriska lager av mening(slöshet).  

Den franske filosofen Michel Foucault var en av de tongivande postmodernistiska tänkarna. Foto: AP

Med postmodernismen kommer “postsanningen”, var och en sätter samman sin egen verklighetsbild när lärdom inte längre respekteras. Det har utvecklats till en stammentalitet där de upplevt marginaliserade och förtryckta skapar alternativa bilder av verkligheten. Den identitetspolitiska vänstern ifrågasätter rådande normer när den hävdar kulturella och sexuella minoriteters rätt medan “alternativhögern” kokar ihop paranoida konspirationsteorier av vaccinmotstånd, putinism, historierevisionism (“vi har aldrig varit på månen”) och ren antisemitism. 

För den franske filosofen Michel Foucault hänger makt och kunskap alltid samman, samhällets ”sanningar” är förbundna med kontroll och lydnad. Det genomsyrar alla normer, relationer och institutioner, inte minst vetenskapen. Idéhistorikern Henrik Bohlin, sociologen Olof Hallonsten och vetenskapsteoretikern Johan Söderberg påpekar att postmodernismens kritik av en naiv syn på forskningens objektivitet synliggjort hur val av metoder och områden är normativa ställningstaganden som påverkar vår gemensamma bild av verkligheten. 

Hallberg visar hur exempelvis arkeologin och historieämnet inte upplösts av postmodern relativism utan snarare arbetar vidare med dess kritiska perspektiv i åtanke. Samtidigt konstaterar hon att vi övergett tron på storskaliga reformer för gemensamma framsteg när var och en bär det tunga ansvaret för sin egen identitet och sitt eget liv. Vi är nu alla lika goda postmodernister. 

***