Nu sätter Jon Fosse punkt

Premissen för Jon Fosses kortroman ”Vithet” är enkel. En man sätter sig i bilen och kör. Höger och vänster. Vi känner igen bilåkningen från Fosses storverk ”Septologin”. Han har tappat glädjen, är håglös. På en skogsväg märker han att bilen inte kommer längre. Han är vilse. Den namnlöse jag-berättaren lämnar bilen för att han måste hitta folk, som det heter i boken. Skogen är mörk och snön är vit.

Jag tänker närmast på bilkörningen som ett bokstavligt undersökande av dödsdriften. Ett långsamt och stilla sådant. Och det finns tecken på att vilsenheten är en medveten förberedelse för döden. 

”(D)et var en leda som hade kommit över mig, jag som annars aldrig kände mig uttråkad hade gripits av djup leda”. 

Berättaren låter oss också veta att senast han åt var för flera dagar sedan. 

”(D)et blir väl gärna så med oss som bor ensamma. Det blir liksom ett företag att laga middag åt sig själv, det blir väl gärna att man tar det som ligger närmast till hans, en smörgås, och jag då har bröd i huset, med nåt pålägg, ofta blir det majonnäs rätt på brödet och så ett par-tre skurna skivor fårkorv”

Ute i skogen möter mannen ett flertal gestalter, eller konturer som de kallas. En gudomlig vit skepnad, föräldrarna som försöker nå sin son, och slutligen en man i svart kostym: Är det döden som kommit för att hämta hem honom?

”Vithet” är en vacker bokversion av dramat ”Inne i svarta skogen” (2021). Till skillnad från ”Trilogin” och ”Septologin” har Jon Fosse nu börjat använda punkt, men däremot skippat styckeindelning och frågetecken. Texten är skriven med en brådskande tomhetskänsla utan ressentiment eller patetik. Det har nog att göra med att Jon Fosse är Nordens vänligaste författare. Fosse tar sig an svåra men oundvikliga teman. Hans stil föddes under en lycklig stjärna, inte långt från Thomas Bernhard. Rytmiskt, upprepande, meditativt. Men där Bernard går i polemik mot sin samtid och framför allt Österrike är Fosse inuti sig självt och språket. Han har själv liknat sitt skrivande vid både dödsmetall och countrymusik: Smärta och känslighet. En sång som både tröstar och smärtar. 

Det går inte heller att bortse från att Fosse är konverterad katolik. Men det rör sig inte om dogmatism eller religiös propaganda. Snarare handlar det om hans poetik. Inspirerad av den katolske prästen och filosofen Mäster Eckhart (1260–1328) utgår han från en poetik som talar om gud via negativ mystik. Som Asle, den åldrande konstnären i ”Septologin” som ger röst åt den inriktningen säger och tänker: ”Det är enbart genom negationer det är möjligt att benämna gud, då gud till sin natur är ofattbar. ”... ja, den innersta bilden, i varje människa, som ett uppfyllt intet, som ett lysande mörker, tänker jag, och det var därför allt blev till.”

Här i Sverige översätts numer Jon Fosse framför allt av Marie Lundqvist och som i denna bok av Lars Andersson. Både fångar nynorskans överföring till svenskan med en ständig tonsäkerhet. En gång i tiden var Lars Norén översättare av Jon Fosses dramatik. Det är också något Norén skrivit om döden och dödsmedvetandet som jag påminns om när jag slagit igen denna mörka sol till bok.

”Jag vet att vi, inom kort, inte finns. Döden är alltid… Om fyra personer står på scenen så är döden den femte som alltid är där. Samma död finns i det förflutna och framtiden.”

***

Läs även: Nu är vi alla lika goda postmodernister

Läs även: En judisk moral för en mångkulturell värld