Nygammalt avslöjande om Palmemordet

Ännu en gång vet en journalist vem som mördade Palme. Jan Jordås berättar om polisens klantigheter och en spydig Palmehatare. Allt är glasklart – som alla andra teorier.

Text: Gunilla Kindstrand

Bild: Natur & Kultur / Viktor Gårdsäter

Palmeutredningen är världens största mordutredning. 

Oemotståndlig för grävare av alla kategorier.  Doft av journalistisk tryffel överallt. 

Materialet är så rikt att det lätt lurar till tvärsäkerhet. Christer Pettersson var ett tidigt exempel, missbrukare och kriminell som efter en yvig utredning dömdes 1989, bara för att några månader efteråt frikännas och få ett furstligt skadestånd.  

Den sista boken om mordet på Olof Palme – Jon Jordås.

Natur & Kultur

I klungan finns 33-åringen, PKK, CIA och många andra. 2020 hävdade chefsåklagare Krister Petersson att den så kallade Skandiamannen var den som mördat Palme. Då Skandiamannen avlidit redan 20 år tidigare kunde Petersson bekvämt lägga ner förundersökningen eftersom det inte längre fanns någon att ställa inför rätta.  

Men nu gör en ny Christer entré, också han utpekad med största möjliga finger. Han går under namnet Christer A. Denna gång är det Jon Jordås, journalist med true crime som specialitet, som står för tvärsäkerheten. Boken har den något provokativa titeln Den sista boken om mordet på Olof Palme

Jon Jordås följer sitt spår genom de hundratusentals sidorna i Palmeutredningen. Indicierna läggs ut i en lång och stabil kedja. Christer A var en ensamvarg som inte gillade det samhälle han såg omkring sig. Han avskydde Palmeregeringen efter en skatteförändring som påverkade hans privatekonomi. Han var aktiv i en skytteklubb och ägde en Smith&Wesson .357 Magnum, dvs ett sådant vapen som avlossat dödsskottet. När polisen började tröska genom alla de cirka 3 000 svenskar som lagligt ägde just en .357 Magnum slank Christer A åt sidan. Först negligerade han polisens kallelse, sedan hävdade han att han sålt sitt vapen svart, till en okänd man. Också det anonyma tips, ämnat att peka ut Christer A, som en kamrat på skytteklubben skickat till polisen, försvann i den oöverskådliga massan av information. 

Christer A bodde inte långt från mordplatsen. Han hade ett explosivt humör som kunde gå över i våldsamhet och stämde väl med den gärningsmannaprofil som tagits fram av FBI. Hans utseende liknade också den fantombild som polisen tagit fram utifrån det vittnesmål som Mårten Palmes lämnade direkt efter mordet. Också detta slarvades, enligt Jordås, bort i utredningen. I förhören njuter Christer A av polisens otillräcklighet. Han är spydig, nedlåtande och dryg och kallar polisarbetet en ”hönsgård” full av ”klantigheter”.  

Utredarna har det som kallas otur ända fram till slutet. När Christer A tagit livet av sig behandlades det som ett rutinärende. Polisen som bryter upp lägenhetsdörren har ingen aning om att den döde förekommer i Palmeutredningen, så lägenheten töms och städas noggrant. När utredarna får kännedom om dödsfallet finns inget kvar att undersöka.  

Jordås skriver bra, kort och med dramatisk press. Ur det gigantiska materialet väljer han förstås fram allt som gagnar hans tes och ignorerar allt som utmanar den. Han gör tydliga pauser och ger många kursiveringar, ungefär som om denna tunna bok vore ett manus redo för en krimpoddstudio. 

På baksidan av boken hävdas att Christer A är ”i princip okänd för allmänheten”.  Det är trams.  Christer A har redan varit föremål för många TV-program, poddar och bloggar. Vissa förhör med honom är utlagda på nätet.  Nej, den sista boken om mordet är det inte. Däremot är den ett utmärkt exempel mänskliga hjärnan alltid vill hitta mönster i oöverskådligheter och Jordås hypotes verkar inte sämre än någon annans, fastän omöjlig för en ordinär läsare att pröva. 

Palmeutredningen är Sveriges dyraste utredning. Bara polisarbetet sägs ha kostat 600 miljoner. Därtill kommer Åklagarmyndighetens och domstolsväsendets utgifter. Vi har inte fått någon dömd mördare, men många böcker för pengarna. 

***