Överlistade SS för att vittna om Auschwitz
Jonathan Freedland berättar spännande om en av de mycket få som lyckades fly från förintelselägret.
Bild: Volante förlag
Rudolf Vrba lyckades fly från Auschwitz, det ökända nazistiska koncentrationslägret i södra Polen. Hans liv var minst sagt ovanligt, och nu har det skildrats av den brittiske journalisten och författaren Jonathan Freedland.
Det första vittnet: mannen som flydde från Auschwitz är skriven med driv, även om citaten på baksidan av storheter som Antony Beevor (”klassiker”) och Simon Sebag Montefiore (”imponerande”) höjer förväntningarna till en kanske orimlig nivå.
Det första vittnet: mannen som flydde från Auschwitz – Jonathan Freedland.
Volante förlag
Walter Rosenberg, som Rudolf Vrba hette under sin barndom, växer upp som jude i det nya landet Tjeckoslovakien. Han upplever hur förtrycket mot judar ökar och deporteras som 17-åring till lägret Majdanek. Det första han lär sig är att tillit är för idioter. Lita inte på någon, om du ska klara dig. Sommaren 1942 transporteras han vidare till Auschwitz och tatueras med numret 44070 på vänster underarm.
Vrba får via sina arbetsuppgifter insyn i lägrets verksamhet. Han memorerar allt han ser, och bestämmer sig för att fly. Han lyckas överlista SS genom att tillsammans med en medfånge gömma sig under en brädhög efter arbetet i den yttre delen lägret. Där väntar de tills letandet efter dem gått över. I lägrets lukrativa svarthandel har de fått tag i sovjetisk tobak som de dränkt in i bensin och sedan låtit torka. De omger sig med materialet så att SS-soldaternas hundar inte ska kunna känna lukten av dem. Efter tre dygn i absolut stillhet och tysthet kan de lämna lägret, eftersom det yttre lägret inte är tillslutet nattetid. Det är den 10 april 1944.
Huvudsyftet med flykten är att varna världen i allmänhet och Europas återstående judar i synnerhet. Rudolf Vrba och medfången skriver ihop den så kallade Vrba-Wetzlerrapportern – ett väldokumenterat vittnesmål om massmorden och slaveriet i lägret som efterhand sprids och bidrar till omvärldens kunskap om Förintelsen. Det tar ett tag innan rapporten sprids. Till slut når den dock en brittisk journalist i Genève, som inser nyhetsvärdet. Han sammanfattar och översätter dokumentet och telegraferar storyn till London.
Sommaren 1944 når nyheten om det industriella massmordet – ”århundradets scoop”, skriver Freedland – till slut stora medier. New York Times publicerar den 3 juli en lång artikel med rubriken ”Rapport bekräftar nazisternas dödsläger”. Sanningen om Auschwitz börjar nå ut.
På hösten 1944 ansluter sig Vrba till de slovakiska partisanerna och slåss mot nazisterna.
Allt detta skildras i Freedlands förtätade och spännande berättelse om en mycket ung mans liv. Om förföljelse och flykt. Och om antisemitism och rädsla.
Den som läst förintelseöverlevaren Primo Levi – framför allt självbiografin Vad är en människa? – känner igen en hel del från miljöerna i Auschwitz. Statusen som de med låga nummer tatuerade på underarmen fick; ett lågt nummer betydde att de överlevt länge. Capona. Maktspelen. Hierarkierna. Förnedringen. Och den stora massan människor som gick under i tysthet.
Efter andra världskrigets slut följer ett kringflackande liv som naturvetenskaplig forskare. Vrba lyckas efterhand få medborgarskap i fem olika länder. Hans äktenskap är trassliga, livet rätt rörigt och som stridbar antikommunist flyr han på ett tidigt stadium från Östeuropa. Vrba är en bråkstake, en person som inte sällan hamnar i konflikter. En av hans vuxna döttrar tar livet av sig. Av någon anledning är denna del av boken den mest intressanta. Hur han som Auschwitzöverlevare efteråt lever ett liv med framgångar och motgångar – han var trots allt bara 20 år gammal när det andra världskriget var över.
På 1960-talet och framåt börjar människor intressera sig för hans öde. Kanske är Eichmannrättegången 1961 en vändpunkt. Från och med nu börjar Förintelsen bli Historia. Vrba intervjuas av brittiska tidningar, sedan följer radio- och tv-framträdanden. Han medverkar 1985 i filmen Shoah, som starkt bidrog till att skapa medvetenheten om Förintelsen.
Åren i Auschwitz präglar Vrbas liv, fastän han till en början ogärna talar om saken. När han gör det kan han använda svart humor, och han försitter sällan ett tillfälle att kritisera andra judar, framför allt de så kallade juderåden som samarbetade med nazisterna – enligt honom för att skaffa sig egna fördelar: ”Rudolf Vrba vägrade anpassa sig till hur man förväntade sig att en Förintelseöverlevare skulle vara”, skriver Jonathan Freedland.
Trots konflikter och en forskarkarriär som verkar ha gått trögt blir han hedersdoktor vid Haifas universitet 1998. Han dör i cancer 81 år gammal i Kanada.
Faktum är att Rudolf Vrba även skrev sin egen historia. Redan 1963 publicerades hans egen berättelse om sitt liv och flykten från Auschwitz på engelska. Den har sedan översatts till svenska, senast 2007 i boken Jag flydde från Auschwitz (Schibstedt). Eftersom jag tar mina recensionsuppdrag på allvar travade jag iväg till stadsbiblioteket och letade upp den, och satte mig och läste.
Det första vittnet ligger bitvis väldigt nära Vrbas egen nedskrivna berättelse. Och faktum är att jag dras med ännu mer när jag läser hans egna ord. Här finns en autenticitet som är mer lockande för mig – en röst snarare än Freedlands allvetande berättare, så läser helst i alla fall jag.
Slutligen, jag har själv av olika anledningar besökt Auschwitz två gånger. Det är en överväldigande känsla att se byggnaderna, skyltarna och järnvägsspåren med egna ögon. Första gången blev jag nästan däckad. Andra gången var jag mer uppmärksam på detaljer. Och det är svårt att föreställa sig att någon verkligen kunde fly därifrån. Men det gjorde det första vittnet – Rudolf Vrba.
***
