Oxfordkvartetten är en uppviglande bok om fyra avvikare
De var krävande kvinnor och filosofer som med briljans ifrågasatte allt som gav status i deras egna kretsar.
Bild: Daidalos förlag
Bokförlaget Daidalos har slarvat bort titeln. Men det är egentligen den enda invändning jag har.
Oxfordkvartetten skulle kunna vara ett musikstycke av Elgar, eller en romansvit av John le Carré. En bra titel, men städad, nästan sakral. Benjamin J B Lipscombs originaltitel har en helt annan klang:
The women are up to something.
Oxfordkvartetten – Benjamin J B Lipscomb. Översättning: Henrik Gundenäs. Daidalos förlag.
De fyra kvinnor som är huvudpersoner i den här kombinerade kollektivbiografin och filosofiseminariet var krävande. Det berodde förstås på att de var filosofer i en tid när den analytiska språkfilosofin var det hetaste sedan det kategoriska imperativet. Men också på att de inte föll handlöst för Ayer, Austin och de andra Oxfordherrarna, som gjorde sitt bästa för att bevisa att nästan all filosofi genom årtusendena bara var parfymerat fikonspråk. Det här är en bok om fyra avvikare, vänner med kraft, briljans och övertygelse att ifrågasätta allt det som gav status i deras egna kretsar.
Den som är mest känd för svensk publik är Iris Murdoch. Vid sidan av sitt författarskap var hon kroniskt promiskuös med båda könen men länge trogen kommunist. Som ung medarbetare på finansdepartementet lämnade hon jobbdokument – antagligen rätt ointressanta – åt ryssarna i ett ihåligt träd i Kensington Gardens. Hon var också den i kvartetten som, trots att hon undervisade i filosofi och sin romankonst, aldrig riktigt kunde se sig som annat än en amatör i ämnet.
Elizabeth Anscombe var en av Wittgensteins närmaste, om han nu kan sägas ha haft sådana. När hon vid ett tillfälle gick upp i limningen gav Wittgenstein henne rådet att börja röka igen. Det gjorde hon och det hjälpte. Anscombe var också djupt troende katolik. Hon var magnifik och besvärlig och nästan ofattbart ointresserad av praktiska saker som klädsel och städning. En historia som inte berättas i boken är när en av hennes studenter fann alla hennes stolar belamrade med skräp. Anscombe sade åt honom att flytta på en osorterad pappershög. Det visade sig vara ett av Wittgensteins originalmanuskript.
Det var när Anscombe planerade en protest mot president Harry S Trumans – en massmördare i hennes ögon – hedersdoktorat vid Oxford, som den manliga ledningen oroade sig för att ”The women are up to something”.
Mary Scrutton, gift Midgley, lät publicera sin första bok 1978, när hon var nästan sextio. Då klev hon å andra sidan rakt in i samtidsdebatten och blev under en period evolutionsbiologen Richard ”den själviska genen” Dawkins främsta motståndare.
Philippa Foots morfar var den amerikanske presidenten Grover Cleveland och hon växte upp i lantjunkarmiljö med rävjakt och låga förväntningar på kvinnlig utbildning. Hon tog sig ändå till Oxford och senare till USA och blev en av de tidiga eldsjälarna i välgörenhetsorganisationen Oxfam.
Dessa fyra strålade samman i Oxford på fyrtiotalet med Sommerville College, ett av Oxfords första för kvinnor, som nav. Männen var inkallade så det fanns utrymme för kvinnliga filosofer. De stakade ut sina hemman långsamt, prövande och på olika sätt, men var och en av dem i opposition mot den rådande filosofiska Oxfordskolan.
Det gällde främst moralfilosofi och den mest grundläggande frågan av alla: är det ens meningsfullt att diskutera moral? Nej, sade Oxfords ledande filosofer, med inspiration från den logiska positivismen och den tidige Wittgenstein. Bu-hurra-skolan hade kommit fram till att omdömen om rätt och fel bara var meningslösa känslouttryck. A J Ayer satte ribban och även om J L Austin och R M Hare konstruerade fiffiga tillägg, var grundidén densamma: rätt och fel var bara en fråga om känslor, konventioner, eller kontrakt med sig själv.
Lipscomb beskriver det som en biljardbollsteori, där det enda som egentligen finns är värdebefriad orsak och verkan i en värld av materia. Han beskriver också en aningen oväntad konsekvens som han kallar ”Dawkins sublima”, nämligen en romantisk glamorisering av filosofen som den som genomskådat dimridåerna, accepterat att världen är en kall och meningslös plats, men ändå går vidare i stoisk självbehärskning.
De fyra huvudpersonerna ställer till det för dessa hjältefilosofer. Moraliska frågor försvinner inte, bara för att man reducerar dem till språk och definierar bort dem, påpekar de. Och de ifrågasätter själva språkanalysen som full av hål och missförstånd.
Foot visar att fakta och värden inte lätt låter sig separeras och återför Aristoteles och hans teleologi till det moraliska samtalet. Midgley finner en ny väg för moralfilosofin med hjälp av etologi, läran om djurs beteende. Murdoch konstaterar att språkfilosoferna i Oxford beskriver en fantasivärld där ”människor spelar cricket, bakar kakor och fattar enkla beslut … inte en värld där de syndar, blir förälskade, ber eller går med i kommunistpartiet”. Anscombe drar in den senare Wittgenstein och katolsk filosofi för att föra lödiga resonemang om rätt, fel och moraliskt ansvar.
De är ofta oense. Ibland leder det till kortare eller längre fjärmanden. Men alla fyra mejslar fram olika varianter av etisk naturalism, som gör moraliska omdömen meningsfulla igen.
Det är nästan komiskt att följa moralfilosofins kamp mot att behöva handla om något på riktigt. Lipscomb kallar de fyra filosofernas insats för en revolution, men mot just det kan man anmäla en invändning. Ett av skälen till att den här bokens filosofiska resonemang framstår som så intressanta, är att de fortfarande är aktuella. Vi lever fortfarande i en tid när moral ofta antas vara bara en ”konstruktion”, som är vad ”konvention” kallas numera. Vi får ofta höra att människan fritt kan, eller åtminstone bör, välja natur och identitet, utan negativa konsekvenser.
Den här boken är, med andra ord, fortfarande uppviglande.
En guldstjärna till Henrik Gundenäs som, undantaget titeln, gjort en ljuvlig översättning.
