Postmodernistiskt om Postverket

Den älskade barnboksförfattaren Lillemor Holm sitter i sin lägenhet på Engelbrektsgatan i Stockholm. Förtvivlat försöker hon skriva sin nästa bok. Brevlådan på ytterdörren har hon monterat bort för att inte bli störd av all beundrarpost. Hon, liksom författaren Claes de Faire som dyker upp senare i romanen Roman 4, har drabbats av skrivkramp och i båda fallen är den svårartad.  

Claes de Faires fjärde roman är en elegi över en svunnen verksamhet och därmed en svunnen tid. Det handlar om det svenska Kungliga Postverkets undergång till följd av en misslyckad fusion och digitalsamhället. Formmässigt har allt med posten att göra i denna roman. Dess fyra delar heter exempelvis Posttrauma, Postmodernt, Postromantik och Postfusion.  

Sällan har en roman, som till formen inte är en brevroman, handlat så mycket om att skicka olika försändelser med posten: brev, vykort, manuskriptbuntar och paket innehållande hemgjord sylt och stickade tröjor. Det talas om brevbärare och postutlämningsställen (som försvunnit). Men ändå är Postverkets svanesång bara ett slags bihandling som inte direkt styrker huvudtemat, som alltså är skrivkramp och svårigheten i att ge ut en roman.  

Men det är inte allt. Roman 4 vill nämligen väldigt mycket. Så utöver detta ansluter en lätt deckaranstruken berättelse om ett danskt välbeställt par som mördas när de turistar i Stockholm och en historia om en förläggare som får i uppdrag att skriva klart en akademiledamots förmodligen sista roman, eftersom den kommit bort i samband med ett datorhaveri. Den digitala hanteringen har, som vi alla vet, också sina brister, vilket Claes de Faire demonstrerar mellan raderna.  

Roman 4 handlar också om turerna kring tidningen Mitt i som den verklige Claes de Faire var chefredaktör för tidigare. När han avgick fick han mycket kritik, bland annat från DN:s Martin Jönsson, som – trots att romanberättarens vänner sagt att han inte ska skriva om honom – namnges och kritiseras i Roman 4. Faktum är att hela Martin Jönssons artikel citeras ordagrant i romanen. I den hävdade Martin Jönsson att Claes de Faire varit girig när han som delägare och chefredaktör för Mitt i var inblandad i försäljningen till en konkurrent, eftersom det ledde till ett ”fientligt övertagande” där Mitt i-redaktionen bantades rejält. Detta samtidigt som Claes de Faire hade ”en väl tilltagen fallskärm” enligt Jönssons artikel. 

Claes de Faire har skrivit en replik på detta i DN tidigare men tar nu, trots sina vänners råd om att inte göra det, upp detta mediabråk igen. Men den som förväntar sig en smaskig hämndtext á la Strindbergs Svarta Fanor blir besviken. Romanberättaren/författaren Claes de Faire nöjer sig med att återigen (precis som i en replik han skrev i DN för några år sedan) hävda sin oskuld och berätta att han räddade tidningen från konkurs, innan han kort skriver att Martin Jönssons främsta anletsdrag är ”tvärsäkerhet”. Sedan konstaterar han snabbt att Jönsson redan fått för mycket utrymme och går vidare mot romanskrivandet och de svårigheter det utgör.   

Låter det invecklat? Det är det också. Infallen och sidohistorierna är många och det är inte alltid lätt att hänga med i handlingens tvära kast. Det ger intrycket av att det inte varit helt klart ens för författaren vad han velat med Roman 4, förutom att skriva den, eller bevisa för sig själv och andra att han kunde det.  

Möjligen är tanken att det disparata formmässigt ska gestalta en skrivkris, och när det är som bäst påminner det om en postmodern litterär lek som man kan finna hos en författare som Paul Auster. Men tyvärr infinner sig den känslan alltför sällan. Det övergripande intrycket blir snarare att Claes de Faires roman hade tjänat på att ha en tydligare linje. De många sidospåren om posten och mediastrider är tyvärr mer förvirrande än förklarande.

***

Läs även: Upplysningen är grejen

Läs även: Hon skapade den nya goda smaken