Rapport från en mångfaldskonsult

Yrkesföreläsaren Barakat Ghebrehawariat gör med sin bok Får man säga svart? Från teoretisk ångest till terminologisk trygghet onekligen ett intressant inlägg i den svenska debatten om rasism, hudfärg och det omstridda begreppet mångfald. Även om den ämnar vara en hjälpreda som äntligen ger klarhet i frågor som: Vad är egentligen ett korrekt sätt att prata om hudfärg? Finns det ens ett sådant sätt? Hur pratar man om dessa saker utan att framstå som rasistisk eller okänslig? – är det samtidigt svårt att inte märka att boken själv bär på en ambivalens inför sitt syfte.  

Under de olika anekdoterna hämtade från tjugo år av föreläsnings- och aktivistarbete döljer sig en oställd men återkommande fråga: går det ens att lösa dessa frågor på ett tillfredsställande sätt? 

Bokens första del har intressant nog titeln "Brev från det mångfaldsindustriella komplexet". Ghebrehawariat inleder här genom att dels dela med sig av sin egen resa från föreläsare som får betalt i möten, erfarenheter och gratis koppar kaffe, till yrkesföreläsare och en del av "en allt mer professionaliserad kunskapsindustri" som Ghebrehawariat själv något raljant kallar just ett "mångfaldsindustriellt komplex".  

Många aktörer verkar inom detta komplex, ofta med mycket olika erfarenheter och slutsatser om vad som är rätt och fel, och därmed vill Ghebrehawariat inte ge sken av att han försöker pracka på läsaren någon Sanning med stort S, utan lärdomar och praktiska insikter som i någon mån är personliga för honom själv. 

Denna ödmjukhet är sympatisk, men visar samtidigt på ett djupare problem. Genom skrivandet av denna bok vill Ghebrehawariat förhoppningsvis ge läsaren verktygen att kunna navigera frågor om etnicitet och hudfärg med något mindre rädsla, osäkerhet, och vad Ghebrehawariat själv kallar för "teoretisk ångest", det vill säga en rädsla för att oavsiktligt trampa fel och avslöjas som rasistisk eller främlingsfientlig trots att detta inte på något sätt var den underliggande intentionen.  

Ghebrehawariat är själv inte en främling för denna sorts ångest, och beskriver hur svårt han tycker det är att välja rätt ord i situationer där han själv inte åtnjuter tolkningsföreträde. Den fråga han ställer till både sig själv och till läsaren gällande rätt term för funktionshinder är således illustrativ: "Bara det faktum att jag skriver ”så kallade” och sätter funkisfrågor inom citationstecken visar hur jag försöker säkra upp med både hängslen och livrem för att inte trampa fel. Är det okej för mig – som inte drabbas av funkofobi – att använda förkortningen funkis?” 

Är det okej att använda ordet funkis? Är det okej att säga svart? Är "färgad" numera en förlegad term? Ghebrehawariat hoppas kunna bidra till en värld där dessa frågor åtminstone kan sägas ha fått något mer tillfredsställande svar än de har idag, men det är svårt att undkomma känslan att detta är lite grann som att jaga efter slutet på en regnbåge.  

Ett grundläggande problem här är att innebörden i olika ord tenderar att skifta över tid: både "sinnessvag" och "efterbliven" började som tämligen neutrala termer, men idag utgör de förolämpningar. Även om termen "funkis" just nu uppfattas som ett ord som kommunicerar tolerans och förståelse för människor med funktionsnedsättningar är det inte på något sätt säkert att ordet kommer att vara acceptabelt att använda i Sverige 2030; vid det laget kan det ha blivit lika förolämpande att kalla någon för "en jävla funkis" som det idag är att kalla någon för "cp-störd".  

I USA, precis som i Sverige, pågår en konstant glidning i språkbruk: lyssnar man på gamla tal av Stokely Carmichael och Malcolm X är både orden "black" och "negro" helt deskriptiva och utan värdering; 2023 är ordet "negro" helt förlegat och att säga "black" eller "blacks" i stället för Afro-amerikan är att vara ute på mycket tunn is. Men "negro" är bara det spanska ordet för "svart"; ordets status är i slutändan en produkt av sociala realiteter.  

Hade Ghebrehawariat varit en mindre ödmjuk författare och tänkare är det således garanterat att Får man säga svart? hade varit en produkt med ett ytterst kort bäst-före datum. Men det är just denna ödmjukhet inför den grundläggande motsägelsen hos en mångfaldsindustri som både behöver leverera lösningar på "teoretisk ångest" samtidigt som skapandet av denna ångest utgör dess grundläggande existensberättigande, som gör boken intressant. 

Det var under en period ganska populärt bland tänkare på vänsterkanten att ställa upp en sorts språklig och politisk dikotomi mellan att "prata om ras" och att "prata om klass". Den kritik som denna uppdelning förde med sig kunde delvis riktas mot partier såsom Sverigedemokraterna, vilka anklagades för att prata om invandring som ett led i att dölja klassmässiga ojämlikheter – men mot andra vänstertänkare, vilka genom för mycket fokus på hudfärg och ras hotade att splittra arbetare snarare än att föra dem samman.  

I dag, 2024, är det dock ganska tydligt att språk på något plan blivit en sorts ersättning för politik i sig. Ghebrehawariat beskriver i ett kapitel hur hans fotbollsspelande ledde till att han besökte de stora villorna ute i Bromma för lagsamling innan matcherna, och att detta var en helt ny värld för honom. Men skillnader i människors status och egendomar har existerat lika länge som jordbruk och städer; kan klass verkligen avskaffas eller botas genom att vi hittar nya sätt att prata på? 

Får man säga svart? är en bok som är svår att rekommendera utifrån någon sorts "antirastisk" synpunkt. Detta är dock inte nödvändigtvis något negativt, utan är på sätt och vis bokens egentliga behållning. Som ett socialantropologiskt verk, en reflektion över motsägelserna och ångesten som genomsyrar det svenska samhället och den bildade medelklassen, har boken en hel del insikter att bidra med. 

***

Läs även: Identitetsvänstern hotar demokratin

Läs även: Feministisk film förtrollar Italien