Ryssland ser Sverige som en aggressiv granne

Hotet från Ryssland är en översiktlig och bred beskrivning av hotet från Ryssland och vår – Sveriges, Ukrainas, Västvärldens – försvarsförmåga. Men ambitionen att erbjuda en översikt leder till en brist på djup. Att Ryssland utgör ett hot är rätt självklart, men intrycket från Jonsson är att Ryssland är ett hot i första hand för att det är Ryssland: 

Samtidigt som risken för en oförutsägbar utveckling har ökat måste vi fortsätta att räkna med det Ryssland vi ser framför oss. Trots alla krämpor och svårigheter har Ryssland de senaste seklerna varit en beständig makt för Europas säkerhetspolitiska räkning och kommer även att vara det framgent. Oavsett vem som sitter vid makten. 

På sätt och vis är det här en spegelbild av den världsbild som manifesterar sig i Kreml: Putin har vid flera tillfällen inskärpt att konflikten med Väst är evig. Väst har alltid haft för avsikt att krossa Ryssland. Väst kan aldrig vara, enligt Putin och männen i Kreml, annat än Rysslands fiender. 

Den största förtjänsten med Oscar Jonssons bok är hans ambition att jaga bort alla föreställningar om att Ryssland vore obegripligt, mystiskt eller gåtfullt. Noggrant och med bästa folkbildningsintentioner går han igenom Putins ageranden. Putin agerar rationellt, argumenterar Jonsson, tricket är bara att förstå hans rationalitet.  

Jonsson viftar undan allt exotiserande av Rysslands handlingar, inklusive Winstons Churchills bevingade och uttjatade sentens om Ryssland som ”en gåta, svept i mystik, inslagen i en rebus”. Oscar Jonsson ser oss i ögonen och förklarar att det går alldeles utmärkt att förstå vad som driver den ryska ledningen. Och så gör han det.  

Den ryska statsledningen är präglad av erfarenheterna av det kollapsade Sovjetimperiet. Putin har beskrivit Sovjets fall som ”århundradets största geopolitiska katastrof”. Oscar Jonsson ger honom rätt. För Kreml var Sovjets fall exakt det: förlusten av ett imperium, av ett ”strategiskt djup” som skyddat de ryska kärnländerna. De baltiska staternas frigörelse, Belarus, Ukrainas och Georgiens självständighet var omöjligt att uppfatta som något annat än en katastrof för män som Putin, som vikt sitt liv åt bevarandet av regimen.  

Här fångas en viktig nyans i Putins uppfattning om hotet mot Ryssland. Det är inte landet eller folket som hotas; det är regimen. Det här är viktigt, och här är Jonsson tydlig.  

Boken består av två stora avsnitt, rubricerade ”Varför är Ryssland ett hot?” och ”Hur är Ryssland ett hot?” Och här skulle jag nog påstå att andra frågan blir mer komplett besvarad än den första. Mina invändningar mot boken ligger främst i första avsnittet, där jag tycker att Jonsson inte är riktigt övertygande.  

Jonsson lyfter fram tankar om att Sverige har en ”speciell strategisk kultur”, att vi är ”fredsskadade”, och att vi därför valde att bortse från de hot vi borde sett. Han resonerar om att en rad missförstånd låg bakom Sveriges oförmåga att förstå hoten. Här tror jag att han har fel: beslutsfattarna var fullt medvetna om vad som pågick i Ryssland, men uppfattade budgetunderskott som ett mer akut hot än risken för en rysk invasion.  

Jonsson är heller inte helt övertygande när han beskriver den ryska politiska kulturen där han tecknar en ganska statisk inre krets av beslutsfattare, starkt bundna till varandra genom personliga lojaliteter. Här befinner vi oss på källkritiskt ganska hal is, eftersom de inre kretsarna runt Putin är hermetiskt otillgängliga. Vi kan möjligen gissa oss till hur det ser ut, men vi kan inte veta. Jag saknar också ett resonemang om den betydelse romantiska föreställningar om ”storhet” och ”ära” spelar i beslutsfattarkretsarna.  

Praktiskt taget varenda gång Putin öppnar munnen yttrar han ord om Rysslands andliga storhet. Det är, inskärper Putin ideligen, inte ekonomin eller teknologin som utgör Rysslands storhet, utan landets andliga överlägsenhet. Ryssland är, säger Putin, starkare än Väst, eftersom landet har sanningen och moralen på sin sida.  

På frågan om hur Ryssland hotar oss går Oscar Jonsson på ett lättillgängligt sätt igenom olika former av hot från landet och vilka svagheter vi har i vårt försvar: militärt, politiskt, ekonomiskt. Ett särskilt avsnitt känns extra skrämmande: cyberhotet, där Sverige är världsledande i IT-innovation, men i botten på cybersäkerhet. 

Jonsson beskriver Sveriges roll i den ryska hotuppfattningen, och här noterar han något som svenska beslutsfattare har svårt att ta till sig: svenskt demokratibistånd är, anser Kreml, en form av aggression. När svenska myndigheter välvilligt ger pengar till en HBTQ-filmfestival i Murmansk, så tolkar de ryska beslutsfattarna det här som ett angrepp på regimens fundament. Sverige blir i den ryska statens ögon ett omedelbart hot, en skamlös aggressor.  

Oscar Jonssons bok är lättillgänglig och överskådlig. Folkbildning av allra bästa slag. Men författaren lyckas inte riktigt riva av Churchills mystiska svepningar av det ryska agerandet.

***

Läs även: Han dissekerar de ryska lögnerna

Läs även: Strålande initierat om dagens Kina