Självhjälpsbok för sköna förlorare

Karl Vennberg skrev i en berömd dikt på 70-talet att vänsterns problem är att hantera sin besvikelse.  

Några generationer senare har politiken försvunnit men besvikelsen dröjer kvar. Västvärlden är befolkad av de som Leonard Cohen döpte till "Sköna förlorare". Gruppen förnyas kontinuerligt. De äldre svikna brukar efter några år ta av sig partykläderna för att dra på sig träningskläderna och lite senare dyka upp som tjänstemän, kanske på kommunens kulturförvaltning. Sluta röka gör de också.  

Jag vet inte om Per Hagman verkligen slutat röka som antyds i Johannes och du. Det har nog ingen betydelse för fansen. Hagmans sätt att tända en cigarett och titta in i kameran gjorde honom till ett registrerat varumärke på 90-talet. Men inte ens en rejäl dos spleen garanterar evig ungdom. Under decennierna som förflutit sedan debuten har Per Hagmans självbiografiska böcker varit den påminnelse de vackra förlorarna, numera i fotriktiga skor, behövt för att inte glömma att de en gång faktiskt var coola.  

Men nu har klimatförändringarna fått de romantiska storstadsdimmorna att torka in. Stockholm har krympt och de yngre generationerna har låst in alla överlevande dandys i älghägnet på Skansen. Kvar att hantera blir besvikelsen. Hagman flyttar hem till sin första egna bostad. Knegarlivet som han lyckats skjuta upp så länge är här. Visserligen är det inget verkstadsjobb eller ens nattvak på äldreboende. Hagman förblir Hagman och då måste det finnas lite guldglans i förlusten. Han arbetar med att översätta någon sorts halvporr och kontoret är beläget på Strandvägen där gamla finanslejon tassar förbi och påminner om att det är långt till 90-talet 

Ja, det är ganska lätt att raljera över de yttre förhållandena i denna självbespeglande bok, men jag sätter punkt här. Dels är författaren självironisk, dels finns bokens hjärta i de avsnitt som beskriver den dotter han lever med. Skildringen ger nog inget Augustpris men väl utmärkelsen "Årets Pappa". Om Hagman tidigare har odlat en gestikulerande prosa som pockar på uppmärksamhet, beskriver han nu en ömsint och innerlig landning i det lilla livet. Boken sägs handla om några kvarter i Stockholm kring Johannes kyrka där både Per Wästberg och Hjalmar Söderberg flanerat. Men det är inte historiska betraktelser av kvarteret som ger denna tunna bok ett stort och oroligt hjärta. Författarens dotter, promenaderna till skolan, julgranen och det första getingsticket på en liten fot. Detta gör livet värt att leva för författaren och texten värd att läsa för oss andra. Med möda pressar Hagman fram de stora upplevelserna ur den trånga vardagen. Bilderna av hur dottern fås att älska ostron kan röra en socialminister till tårar. Det okonstlade språket, de tydliga associationerna och detaljerna från Stockholm efter pandemin blir en snuttefilt för deppiga vuxna som minns sin ungdom men inte hittat något att ersätta den med.  

När han stod med cigarretten och tittade retro-dystert in i framtiden trodde väl ingen att den förlorade rebellen skulle etablera sig som livsguide för losers, men Johannes och du är den perfekta självhjälpsboken om hur man åldras, utan behag men med hopp, värdighet, vänlighet och faktiskt en smula kärlek i behåll. Det är en bok för ensamstående pappor på väg att ge upp och ensamma mödrar som förlorat hoppet om männen. Hagman visar hur generationen efter vänstern kan hantera sin besvikelse. Det gäller att möta vardagen med mod, barnatro och ett och annat ostron förstås.  

Hagman har både smaknerverna och hoppet i behåll. Inte illa för en åldrad bon-vivant som numera köper ostronen i lågprisaffär. 

***

Läs även: Ska piller eller samtal bota depressionen?

Läs även: Allt är romantikens fel