Skrattar folk åt dina skämt?

Vi gillar att vara omtyckta, slår W. David Marx i sin nya bok Status and culture. Han är en amerikansk skribent bosatt i Tokyo och har tagit sig an sitt ämne med vida ambitioner. Det är inte många stenar som lämnas ovända i hans sociokulturella utredning.

Status har i kulturvärlden sällan knutits till feta bankkonton utan snarare till en position vid sidan av, eller ovanför, det lättkonsumerade. Varje självidentifierande grupp skaffar sig sina ibland väldigt trånga normer för att markera frihet från samhällets konformism. Men vart han än vänder blicken tycker sig Marx nu finna en utjämnad retrokultur där det mesta påminner om något som redan gjorts flera gånger om.

Han saknar de hierarkier som uppstår när ett nytt kulturellt uttryck övergår i en ny rörelse. Om alla har tillträde till VIP-loungen är den inte någon VIP-lounge, skriver han.

Får detta honom att framstå som elitist så är intrycket felaktigt. Jag hör honom i stället längta efter kultur som vågar, som inspirerar, som har det egensinne som gör att den förtjänar att få hög status och bli omtyckt, om så bara i en mindre krets. Eftersom 1900-talets västerländska konst, litteratur, film och musik var dynamiska med upprepade brott mot konventionerna blir vi, menar han, besvikna på vår egen tid så länge det föregående seklet får färga våra bedömningar.

Den utmärkte låtskrivaren Guy Clark sjöng en gång med sargad countryröst: "Ain’t no money in poetry/That’s what sets the poet free." Självständighet kan ge högre status än självsäkerhet. Samtidigt, hävdar W. David Marx, hänger individens önskan om att bli uppskattad samman med de konkreta förmåner som kan bli resultatet. När man får finare titel får man större kontor. Dessutom vill folk hellre ses tillsammans med dem på väg uppåt; ingen skrattade åt mina skämt när jag var nybörjare, citeras en känd golfspelare, men när jag började vinna turneringar tyckte alla att de var roliga.

Marx väver samman sociologi och populärkultur på ett sätt som kan påminna om hur de livaktiga brittiska subkulturforskarna på 1980-talet fann en samhällelig klangbotten i snart sagt varje poprefräng.

Status and culture blir en genomgång av ungdomskulturers kommersialisering, ett slags samhällelig appropriering av sådant de vuxna först inte alls förstått sig på. Numera är det svårt att tänka sig någon kläd- eller musikstil som väcker allmänhetens avsky, eller som den ens bryr sig om.

Allt tolereras utom möjligen kriminella gäng. Kanske betyder detta också att både samhället och kulturlivet blivit tråkigare; om allting går för sig finns inget som sticker ut och då blir frågan om status irrelevant.

Själv började jag under gymnasietiden skriva om popmusik i en hyfsat stor morgontidning, vilket säkert gav en viss status bland jämnåriga samtidigt som jag kände en lätt press att vara först med sådant som det skulle komma att pratas om ett halvår senare. Viss musik var coolare än annan och om man uppmärksammade den tidigt kunde man, i mycket blygsam skala, åstadkomma en viss lyster kring sitt eget namn.

Långt innan hipsters blev beteckning på Södermalms övre medelklass skrev Norman Mailer att det som gjorde "hip" till ett särskilt uttryckssätt var att det inte kunde läras ut. 1940-talets hipsters gillade modern jazz och försökte imitera de svarta som spelade den bäst. Romantiseringen av gatans språk och de subkulturer som hade rötter i arbetarklassen gav status i den nya medievärld som sedan växte fram i korsdraget kring reklam, journalistik, mode och konst.

Nätet har senare skapat det W. David Marx kallar ett möjligheternas paradis, men när det basala behovet att rangordna inte hittar något stöd i flödet får det negativa effekter nedströms, menar han. Nyskapandet krymper. Eftersom allt pågår i realtid, med mobilen i handen, finns heller inget utrymme för nya subkulturer att växa fram långsamt, underifrån, på det sätt som skett förut.

När det kulturella kapitalet förlorar i betydelse i informationsflödet ökar det relativa värdet på det ekonomiska kapitalet. Ett av Marx exempel är en bortskämd femtonåring i Dubai, som på Youtube lagt ut sin nya Ferrari översållad med loggor från Louis Vuitton och Supreme. Filmklippet fick omedelbart miljoners miljoner visningar och grabbens blingblingstatus var säkrad.

Status är inte något objektivt, den är något som vissa ges av andra. Det är följaktligen ett socialt förhållande, men också beroende av tid och plats. Jag vet inte om jag håller med Marx om att det är ett nollsummespel, där den enes uppgång i rankingen fordrar någon annans nedgång. Visserligen blir hög status mindre värd om alla uppnår den, men det är uppenbart att välbefinnandet i ett samhälle kan öka på kollektiv nivå även om några är mer omtalade och upphöjda än andra.

I fjol gav den brittiske författaren William Storr ut en bok, The status game, med huvudpoängen att det numera inte är makt eller kompetens utan åsikter – det vill säga rätt sorts åsikter – som gör att man står högt i kurs. I diskussionerna om demokratins kris, om eliter och populister, har status varit en viktig komponent. Frågan är dock om inte woke-ideologin numera är så stukad att den inte längre tjänar sitt uppfostrande och nedlåtande syfte.

W. David Marx menar att konstnärlig strävan efter förnyelse, efter kreativ status, bidrar till ett mångsidigare, spretigare samhälle. Likriktade åsikter, hur goda innehavarna av dem än anser dem vara, vinner inte många prestigepoäng hos honom. Hans bok är i stora stycken en katalog över bild- och ljudmakare som försökt flytta ramar och gränser.

Både på och mellan hans rader läser jag in saknad och dessutom oro över att det som värderas högt i dag är något helt annat.

Läs även: Här saknas det en antastad get

Läs även: Hon söker sanningen om sin ukrainska familj