Stereotypa könsroller i Mircea Cartarescus nya bok

Den rumänske författaren Mircea Cartarescu brukar inte ge alltför många gånger pengarna hos vadslagningsfirmorna inför det årliga tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur. Han har länge varit favorittippad och räknas som en av Rumäniens mest tongivande författare.

Berömmelse vilar till stor del på den mäktiga och omfattande Orbitór-trilogin och debutromanen Nostalgia som censurerades hårt i Rumänien när den först gavs ut 1989. Den bestod av fem mer eller mindre fristående berättelser som länkades samman på ett fascinerande och drömlikt sätt kring temat nostalgi.

Det går att se den senaste romanen, Melancolia, som nu utkommer på svenska i en förträfflig översättning av Inger Johansson, som en slags fortsättning på debutromanen. Även här finner vi surrealistiska berättelser placerade i världar där drömmens logik härskar. Och även här utforskar Mircea Cartarescu i en rad fristående berättelser olika aspekter av ett tillstånd. Denna gång melankolin, varför det vimlar av beskrivningar av månens matta sken, och dess djupt blåtonade färger. Personerna som agerar i berättelserna är alla märkta av ensamhet. De rör sig i världar som är nästan helt avfolkade.

Förutom den inledande prologen och den avslutande epilogen (som sätter stämningen och som rymmer många nycklar för den övriga läsningen) består Melancolia av tre berättelser av varierande längd. I den första möter läsaren en pojke som lämnas hemma i lägenheten av sin mamma: "En morgon gick mamman ut och skulle handla och kom aldrig mer tillbaka".

Redan i första meningen förvandlas alltså något vardagligt, som att mamman ska gå och handla, till något surrealistiskt och livsavgörande: hon går för att aldrig mer komma tillbaka. Barnet undersöker därpå lägenheten, men börjar snart intressera sig för världen utanför – där magiska broar växer fram mellan de mystiskt tomma byggnaderna: tomma flervåningshus och en gigantisk fabrik. Det är nog inte helt orimligt att anta att det handlar om det kommunistiska Bukarest under Mircea Cartarescus uppväxt på 1960-talet.

I nästa text leker två små syskon varje kväll innan de ska sova att de är kaniner som gömmer sig i sin håla, under täcket i sängen. Storebrodern skyddar sin lillasyster mot de hungriga rävarna som stryker utanför. Han sparkar och slår i luften, medan systern hejar på och när han blir skadad är det hennes beröring som får hans sår att läka. Men sedan drabbas systern av någon oförklarlig sjukdom och rävarna tycks bli verkligare. Pojken kämpar mot dem med ökande rädsla och melankoli i sin ensamhet.

Den längsta och kanske märkligaste texten, "Skinnen", handlar om en tonårspojke som fascineras av sin pappas avlagda skinn som hänger i garderoben. Även pojken har, precis som andra män, börjat ömsa skinn och sparar dem i sin garderob. I skolan diskuterar han med sina kamrater om varför ingen av dem hittat sina mammors skinn. När han träffar en ung flicka, som han också blir förälskad i, inser han att flickor och kvinnor inte ömsar skinn. De förvandlas snarare i en puppa, från flicka till kvinna. 

Perspektivet i boken är pojkarnas. Därför kanske det går att svälja att texten vilar på ett slags antagande om att männen är från Mars och kvinnorna från annat håll. Men tyvärr stör de stereotypa könsbeskrivningarna (där män ska skydda kvinnor och där kvinnor är hemlighetsfulla väsen som plötsligt blir fjärilar) i läsningen av en i övrigt fantastiskt surrealistisk drömvärld – som känns som ett kärleksprojekt mellan Salvador Dalí och Franz Kafka.

Läs även: Knausgård briljerar när han skildrar vardagen

Läs även: Japan – ett gåtfullt land utan filter