Suverän pusselgåta i akademisk miljö 

Uppsala kan mycket väl få besök ett nytt slags turister i sommar – de som vill gå i spåren av Johan Tralaus kriminalgåta. 

Professorn i statsvetenskap vid Uppsala universitet har skrivit något så ovanligt som en vitter pusseldeckare. Höken sjunger om död utspelar sig i det akademiska Uppsalas centrum. Ledtrådarna (och liken) ligger strödda i historiskt laddade rum. Spännande, förstås, och bildande, men inte minst är det här en gripande berättelse om villkoren för livet i det samtida Sverige. Också det ett pussel, som bekant. 

Huvudpersonen heter Sebastian och är en ung nybliven änkling med en liten dotter. Sedan olyckan slet sönder familjen lever flickan med nattskräck. För att inte väcka grannarna drar Sebastian dottern i barnvagn över Uppsalas gatstenar nätterna igenom. Vill det sig väl får dottern sova åtminstone några timmar. Det är under en sådan nattvandring allting börjar, lika brutalt som magnifikt. 

Tralau är en udda statsvetare, med intresse för bland annat grekisk tragedi, för monster och för civilisationens ibland förskräckande tunna hinna. Hans undran inför människan och samhället för tanken till sociologen Johan Asplund och till Asplunds säregna sätt att närma sig sina ämnen.    

I ”Höken sjunger om död” finns många  eggande impulser  från Tralaus akademiska fält, som hur individen, familjen, staten och (även de moderna) gudarna spelar mot varandra och hur myten strukturerar våra begär. 

I Tralaus blick blir Uppsala en småstad, inte helt olik Maria Langs Skoga (verklighetens Nora). Här finns samma futtiga småstadserotik och samma på en gång kritiska och ibland nästan ömsinta blick på den lilla stadens kotterier och hierarkier. 

Liksom Maria Lang är Tralau obenägen att excellera i röd smärta, krasande kranier och hjärnsubstanser, det vill säga sådant som blivit vardagsmat i de senaste decenniernas kriminalromaner. Här får kapitlet i stället sluta innan blodet skvätter. I nästa har våldet redan ägt rum.  

Tralau koncentrerar sig på att lägga ut spåren, ge ledtrådarna in mot myten och låta gestalternas erfarenheter och psykologi driva berättelsen. Läsaren får en rak och schysst inbjudan att tänka tillsammans med såväl poliser som privatspanare. Ledtrådarna finns där. Visserligen är de försåtligt arrangerade, men ändock ligger de mitt framför våra näsor. 

Kriminalromanen har i mer än ett halvt sekel varit en svensk paradgren för att leverera samhällskritik. Sjöwall och Wahlöö lade, med inspiration från Ed McBain, grundmönstret redan på 1960-talet. I dag är polisromanen en vedertagen, nästan utnött form för att berätta om sociala orättvisor och samhällets misslyckande. Tralau har samma krassa blick men riktar den annorlunda.  

Höken sjunger om död är en suverän satir över akademins kuschade ängslighet, följsamheten gentemot samtidsandan, över mjuk korruption, nepotism och lönsam woke. Den som är intresserad av nycklar kommer att skratta gott när Tralau, med en belevad gest, rycker byxorna av några av dem som idag tillhör den absolut högsta akademiska kasten. 

Huvudpersonen Sebastian är fint tecknad och outsägligt utsatt i sin papparoll. Polisen Erika är lika intressant framskriven. Hon är ett före detta mobboffer som beslutat sig för att ta sitt öde i egna händer. Det har fått en mycket stor konsekvens. De är båda så ensamma i sina respektive sammanhang, men tomrummet kring dem har helt olika färg. De förbinds av ett öde större än bokens gåta. Det vore slöseri att låta dem leva bara i denna enda titel. 

Hur det slutar? Definitivt inte som man förväntar sig. 

***

Läs även: Allt du velat veta om namn

Läs även: Bladvändare om en incestuös svärmor