Svart humor utspridd över Sverige

Henrik Bromanders novellsamling Medborgarna är ett skoningslöst blottläggande av människor som av olika anledningar hamnat utanför samhällets mittfåra, och av dem som rör sig alldeles intill – nära anhöriga, polisen, grannarna. Bromander rotar sig djupt ner i den svenska, utomordentligt samtida, myllan, och har bland mycket annat vinnlagt sig om att sprida ut sina karaktärer geografiskt.  

Växjö. Vad rör sig i huvudet på systern till mamman som misstänks ha förgiftat sin son med bittermandel (novellen "Imorgon är en annan dag")? Malmö. Hur ser den evigt hopplösa tafattleken ut inifrån, den mellan droghandlarna, brukarna och polisen ("Snabba skor")? Lidingö. Pojken som växer upp och blir ekoterrorist, beredd att mörda – vad drivs han av ("Den gröna björnen")?  

Det är lätt att landa i uppfattningen att det är allt denna novellsamling är, en skildring av något ljusskyggt och undflyende som rör sig så svindlande nära mittfårans medborgare, och som samtidigt verkar alldeles fjärran. Men vid närmare anblick skildrar Bromander något långt mer djupgående och intressant än det – jag återkommer till det.  

Sedan debuten med seriealbumet Hur vi ser på varandra (Galago, 2005) har Henrik Bromander gett ut nya verk – serier, novellsamlingar, dramatik och prosa – i snitt vartannat år. Den höga produktionstakten vittnar om en fantasi och berättarglädje som lyser igenom också i Medborgarna, hans andra bok hos Weyler förlag. Med denna novellsamling befäster han det vi redan vet att han behärskar väl; förmågan att skildra den hypermoderna klasskampen med sina nya former av underdog-blickar och upprorsvägar.  

Min absoluta favorit är "Väggen", en berättelse om en till en början funktionell ung kvinna som efter en cykelolycka faller djupare och djupare ner i livets lerigaste träskmarker, ett fall som tycks möjliggöras av klassresans inneboende sårbarhet. Hon är uppväxt i ett arbetarhem, och språnget hon velat göra mot något annat, något mer – livet som författare! – har slutat i en tjänst som bibliotekarie, något som visar sig vara en yrkestitel med modifikation. Det hon i själva verket känner sig som är "en dammig arkivarie, ordningspolis och socialarbetare". Efter cykelolyckan slinter hon ner i ett tablettmissbruk och blir samtidigt besatt av sin nya influenser-granne, en kvinna som har flyttat in på andra sidan väggen. Denna vägg! Denna skiljevägg mellan klasser, olika former av kapital och livsodds, kan den någonsin brisera – och vad händer om den gör det?  

Bromander skildrar frustrationen, ursinnet och hopplöshetskänslan med en grym detaljrikedom och en synnerligen svart humor. 

För denna läsare fungerade dock inte läsningen lika väl i samtliga av de nio novellerna. Viss (kriminell-)-lingo hopparat med en övermåtta av anala detaljer tröttade ut mig, och fick mig att ifrågasätta berättarrösten som trovärdig. Bromander har också valt att lämna många av sina karaktärer därhän mitt i språnget, vilket i kombination med en i övrigt omsorgsfull dramaturgi, lämnat mig en aning konsternerad i läsupplevelsen.  

Somliga hopknytningar är snyggare än andra, vilket leder mig in på det jag nämnde i början: Bromanders novellsamling bör läsas som något mer än en samling ytterkantsöden. Först och främst är den ett bidrag till samtida svensk ekolitteratur. I merparten av berättelserna har människans samspel med naturen, djurlivet och klimatet en central position. Till och med novellen "Snabba skor", som kretsar kring Malmös knarkinferno, avslutas med en trånande blick mot havet.