Sveriges främste fotograf var nazist – men syns det i bilderna?

Att leta upp kända kulturskapares politiska och mänskliga misstag är numera en stor journalistisk genre. Christer Strömholm gjorde ingen hemlighet av att han begått brott och sympatiserat med nazismen. Tvärtom: vi var nog många som fick känslan av att det var högst medvetet som Strömholm ”lät undslippa sig” en och annan chockerande detalj i samtal med kolleger och media.

Andreas Gedins bok Christer Strömholm och nazismen handlar uteslutande om Strömholms nazism och slutar innan fotokarriären tar fart. Och visst kan man skriva om en konstnär utan att skriva om hans konst. Men vad blir kvar?

En ganska tråkig berättelse visar det sig. Hur ambitiöst än Gedin gräver i arkiven blir det enehanda att läsa två hundra sidor om en konstnär utan att få veta något om konsten. Någon koppling till bilderna Christer Strömholm senare skapade och vad han gjort som ung borde väl finnas? Pressklippen visar ju att Strömholm inte hade glömt ungdomsåren.

Men Gedin (som tidigare skrivit om Pontus Hulthén) är här inte konstkritiker utan förundersökningsledare. Med hjälp av polisarkiv går han igenom Strömholms ungdomsår då han var aktiv i flera nazistiska föreningar, dömdes för ett inbrott i vänsterorganisationens Clartés lokaler i Stockholm 1938, deltog på republikanska sidan i det spanska inbördeskriget, var Finlandsfrivillig våren 1940 och dessutom – enligt egna uppgifter – möjligen begick ett mord eller två under krigsåren varpå han hjälpte en nazistisk krigsförbrytare att fly kort efter krigsslutet innan ett nytt liv började. Strömholm har fragmentariskt berättat mycket av detta, nu får läsaren en sammanhängande redogörelse. Gedin gnetar med detaljerna, kopplar till Strömholm till andra nazister och tvekar inte i sitt domslut: Strömholm var aktiv nazist. Däremot försöker inte Gedin förklara varför han blev nazist.

Jag var ingen nära vän till Christer Strömholm, bara en bekant intresserad av fotografi. Under våra samtal från slutet av 70-talet till början på 90-talet visade han sig som en Hemingwaygestalt: konstnär och äventyrare, tänkare och handlingsmänniska i samma person. Ofta framspelat med självironi.

”I vems tjänst var Strömholm”, undrar Gedin. Mitt svar blir: i sin egen. I boken finns vittnesmål om att Strömholm ”inte var politiskt intresserad” och ”ointresserad av ideologier”. Att han decennier senare publicerar bilder i ETC tolkar dock Gedin som ett försök att accepteras av vänstern. Själv tror jag att Strömholm framförallt var konstnär: han ville bli sedd. Den andra drivkraften var äventyret. Under krigsåren spionerade han för tyskarna – men vid ett tillfälle angav han dem. Han stödde också norska motståndsrörelsen vilket förstås kan ha varit politisk anpassning men lika gärna kan ha berott på vänskap till gruppens ledare och inte minst äventyrslusta.

Bilderna som senare gjorde honom berömd vittnar om stark medkänsla med personer i livets marginal. Själv minns jag en lektion i skillnaden mellan transvestiter och andra sexuella minoriteter bland dem han hade fotograferat vid Place Blanche. Alla skulle ses som individer, inte representanter för en grupp, sade Strömholm och tittade strängt på mig.

Att kritisera en bok för vad den inte är blir meningslöst. Men ändå. Andreas Gedin inser Strömholms värde som konstnär. Hur mycket intressantare hade det inte varit att läsa hans analys av förhållandet konstnär-ideologi-samhällsklimat. Om till sist: varför uttrycker nazisten Strömholms bilder sådan medkänsla?

Själv hade han nog bara ryckt på axlarna åt frågan och påmint om vad han inpräntade hos mig: när man trycker på slutaren är det viktigaste är att vara oberoende.

Läs även: Folkutbytet – kan Sverige verkligen vara Sverige med en annan befolkning?

Läs även: Aris Fioretos spräcker kleinflaskan