T.S. Eliot avskydde biografier – brände alla brev

Litteraturen har sina jubelår, och i år finns goda skäl att slå på trumman. Två av modernismens främsta verk fyller 100. År 1922 utkom både James Joyces roman Ulysses och T.S. Eliots dikt The Waste Land.

Några av hurraropen kan ägnas det faktum att Eliot fått en heltäckande, välskriven och läsvärd biografi. Nu i höstas gav den skotske litteraturprofessorn Robert Crawford ut den andra och avslutande delen, Eliot After The Waste Land (Jonathan Cape, 609 sidor). Den första, Young Eliot. From St Louis to The Waste Land (Jonathan Cape, 493 sidor) utkom 2015. Dröjsmålet var planerat. Tålmodigt har författaren inväntat att en viktig brevsamling skulle bli tillgänglig. Crawford har lång erfarenhet som Eliotforskare och har dessutom under trettio års tid undervisat om poeten vid universitet i St Andrews. I slutordet tackar han alla sina studenter.

T.S. Eliot avskydde biografier och gjorde sitt bästa för att förhindra alla försök till levnadsteckning. ”Om jag kunde förstöra vartenda brev jag någonsin skrivit skulle jag se till att göra det innan jag dör”, skrev han till sin bror. ”Jag vill lämna så lite biografiska uppgifter som möjligt.” En brasa blev det, och han gjorde sitt bästa för att förhindra att hans brev hamnade i offentliga samlingar. Från tiden mellan sexton och tjugotvå års ålder finns ett enda vykort bevarat. Hans andra hustru, Valerie, fick dock poetens tillstånd att samla den korrespondens hon fick tag på. Den nyöppnade samlingen donerades till Princetonuniversitetet av Emily Hale, Bostonflickan som var Eliots första och långvarigaste förälskelse, och innehåller över tusen brev.

Gränsen mellan Crawfords båda volymer går vid The Waste Land. På samma sätt utgör dikten en gräns i litteraturhistorien. Det finns ett före och ett efter. The Waste Land handlar om ödeläggelse, hopplöshet och främlingskap. Som all god litteratur är den både personlig och allmängiltig. Samtiden läste dikten som en beskrivning av hur alla kände det efter första världskriget. Döden är nära i det öde landet, kärleken bara ett poetiskt minne och erotiken våldtäkt eller näst intill. Eliots poetiska teknik bygger på citat, allusioner, röster ur dramatik och sång.

Crawford talar om ett ljudlandskap "som svävar mellan Dada och det elisabetanska England". Den klassiska litteraturen finns där, och samtidigt var detta det allra nyaste. Dikten trycktes i oktober 1922 i det första numret av den avantgardistiska tidskrifter Criterion, som Eliot själv redigerade. I december kom den som bok i USA.

Det finns en känd scen i Evelyn Waughs En förlorad värld där en dekadent ung man läser dikten i megafon. Det var i Oxford det hände, ty det hände verkligen. Uppläsaren var en ung poet och den antagligen rätt motvilliga publiken collegets roddare. Alla tyckte inte om The Waste Land, inte heller alla recensenter. Så är det med det som är nytt. Men verket förändrade litteraturen, och det förändrade författarens liv.

Poeten hette Thomas Stearns Eliot och föddes i St Louis, Missouri, hösten 1888. Familjen var välbärgad, fadern var affärsman och modern poet. Sladdbarnet Tom hade fem äldre syskon. Tom kallades han av familj, vänner och fruar, och så kallar också Crawford honom. The naming of cats is a difficult matter… och det gäller även vad man som biograf ska kalla sitt föremål. Eliot var i hög utsträckning sina initialer och uppfattades som en stelnad gestalt, en poet som såg ut som en bankir och under en period också var det. Här möter vi inte Eliotschablonen, utan Tom.

I det mångkulturella St Louis spelades det ragtime på barerna. Klanen Eliot var borgerlig, behärskad och sedesam, men den nya musiken var viktig för unge Tom. Folk trodde ibland att han var en tråkmåns, och det är sant att han var blyg och lite stel. Samtidigt hade han en drastisk, närmast burlesk, humor, älskade tidigt både opera och jazz, läste serietidningar och deckare och njöt av engelsk music hall. Mot det brittiska ställde han vad han kallade "Amurrican culcher".

Man kan notera att Tom såg bra ut. Societetsdamen Nancy Cunard, som han 1922 hade en kortvarig affär med, berättar hur hon just dansat med prinsen av Wales när hon mötte Eliot och föll pladask för "ditt utseende, ditt sätt, dina ögon". Första volymens omslag visar honom som nittonåring, solbränd, mörkögd, elegant. När han och vännen Groucho Marx långt senare utbytte signerade idolbilder frågade Marx varför poeten inte fått huvudrollen i några "sexiga filmer".

Under sin första Europavistelse skrev Eliot, tjugotvå år gammal, "The Lovesong of J. Alfred Prufrock" (tryckt 1913). Den litterära tekniken påminner om den i The Waste Land. Nästa tur till gamla världen möjliggjordes av att Harvarddoktoranden fick ett stipendium till Oxford. Redan på sommaren reste Tom till Tyskland för att förkovra sig i språket. Oturligt nog var detta 1914. Som neutral amerikan klarade han sig dock tämligen bra och tog sig till England. Där blev han kvar. I Oxford läste han Prufrock högt för förundrade och fascinerade litterära studentkotterier. Studentgrupperna glesnade dock snart. Kriget var påtagligt även i universitetsstaden.

Nu lärde Tom känna den livliga, okonventionella och dansanta Vivien Haigh-Wood. Poeten var en god dansör, som gärna lärde damer den moderna foxtroten. Efter bara några månaders bekantskap gifte de sig och ägnade sig sedan åt omväxlande ömhet och psykologisk krigföring.

Hösten 1922 var Eliot trettiofyra år gammal, framgångsrik och beundrad, men han kände sig utarbetad och hopplös. Vid sidan av bankarbetet redigerade han tidskriften Criterion, vilket var en krävande uppgift. Vivien blev alltmer labil, led av förföljelsemani och blev till sist så svårt sjuk att hon tvångsintogs på en vårdanstalt. Tom insåg att han fortfarande var förälskad i Emily Hale. De träffades när hon besökte England 1923, och sedan svärmade de under flera decennier via brev samt av och till även på samma plats. Relationen förefaller innerlig men ganska oskyldig.

Eliot hade nu något som var viktigare än kvinnor. Han hade Gud. Under tjugotalet blev han alltmer religiös och övergick till den anglikanska kyrkan. Vid flera tillfällen hade han starka mystiska upplevelser, som ibland oroade omgivningen – som den gång då han hittades framstupa på kyrkgolvet efter nattvarden. Han hade fallit omkull inför Gud. Utifrån kristendomen gjorde den mogne Eliot sina livsval. Skilsmässa var uteslutet, och han valde att leva i celibat. Åtminstone det förra beslutet plågade Emily Hale.

Som anglikan var det självklart för honom att bli brittisk medborgare. Han kände sig som engelsman (konstaterar hans skotska biograf), lät som en sådan och verkade också engelsk. Någon beskrev hans "engelska manér, som han bar som en infödd". Ju äldre Eliot blev desto mer plågades han av olika åkommor – bråck, dåliga tänder, en besvärlig hosta – men han kunde fortfarande göra oväntade saker, som att måla ögonbrynen gröna för att liva upp en tråkig tillställning eller kasta stinkbomber tillsammans med sin lille nevö.

Alltigenom sympatisk var han dock inte. Han delade många av sin tids värderingar, som rasism och framför allt antisemitism, som han trots påpekanden från vänner aldrig såg för vad den var. Samtidigt kunde han försvara judar. Till en besvärlig gammal vän fräste han ifrån på femtiotalet: "Jag förstår inte varför jag ska behöva fortsätta höra dina förolämpningar mot min nationalitet och religion. Det senare gäller även den judiska religionen."

Under många år var han förläggare på Faber & Faber och hade ett stort litterärt umgänge. W.H. Auden och Stephen Spender hörde till hans skyddslingar, han refuserade George Orwells Animal Farm men antog den unge Ted Hughes. "Det kändes som att sitta bredvid en nedstigen gud", skrev Sylvia Plath i ett brev 1960, sedan hon och maken varit hembjudna till Eliot.

Särskilt umgicks Eliot med sina jämnåriga, och han kände sig mycket ensam när de dog. Han såg Joyce som den störste modernisten, och varje gång vännen var i England sågs de. Virginia Woolf och hennes man hörde till Eliots närmaste vänner. Efter en resa i Frankrike konstaterades att han träffat alla av betydelse utom Claudel och Sartre.

Under trettiotalet började han skriva för teatern och gjorde succé med något så tidsfrämmande som versdramatik. Hans sista större poem, Four Quartets, låg färdig 1942. Efter 54 års ålder skrev han ibland det han kallade "vers", men aldrig mer "poesi". Medan första världskriget hade upprört honom genom andras berättelser befann han sig nu mitt i en bombad stad. Den medelålders poeten tjänstgjorde som brandvakt nattetid och som förläggare om dagarna, och liksom i ungdomen var han intill döden trött.

Tidigt uppnådde T.S. Eliot status som klassiker, och det var inte alltid lätt att leva upp till rollen som monument. En vän på besök noterade att Tom la patiens efter patiens och undrade varför. "Tja, jag antar att det är det som mest påminner om döden", svarade den slitne poeten. Efter fredsslutet befann han sig nästan ständigt på resa mellan gamla och nya världen för att hålla föredrag, ta emot nya hedersdoktorat, samt då och då vila upp sig i Karibien. Nobelpriset 1948 tyckte han mest var störande – han var forskningsledig i USA – och dessutom var det ju det vanliga problemet med att bli störd av den svenska Lucian på morgonen.

Efter kriget svalnade relationen med Emily Hale, och i mitten av femtiotalet förälskade sig Tom i sin nästan trettio år yngre sekreterare Valerie Fletcher, som dyrkat honom sedan fjortonårsåldern. De gifte sig, och han blev mycket lyckligare. Crawford antyder att de erotiska dikterna till den andra hustrun må ha varit djupt kända, men inte är riktigt god litteratur. När Tom blev sjuk skötte hon honom. Ännu i slutet av femtiotalet var smogen besvärlig i London, och rökhostan visade sig vara lungemfysem. TS Eliot dog 1965, sjuttiosex år gammal.

Crawford avstår från frestelsen att göra Toms liv till en berättelse, där allt faller på plats. Inte heller tecknar han en hagiografi. Eliot var en man med sin tids uppfattningar, som inte alltid överensstämmer med våra. "Poeter är oftast inte trevliga" sa han själv i en föreläsning. Biografen väljer att se honom snarare som människa än monument.

Dock anar man att det är roligare att skriva biografi om en människa med hela livet framför sig än om en som skaffar löständer och sörjer hur alla jämnåriga dör. Crawfords biografi är genomgående välskriven och engagerande, men kanske är den första volymen aningen roligare. Så slutar den också med en skräll, medan den andra får snyftningen på sin lott.

Läs även: Djupt olyckligt par i döende överklass

Läs även: En osminkad klassresa