Tusen dagar i ryskt helvete

Ordet "skakande" känns slitet för att beskriva intrycket från Stanislav Asejevs bok Helvetet på Paradisgatan. Helvetet i fråga är ett provisoriskt fängelse, Izoljatsija – Isoleringen – i en fabrik i Donetsk som på Sovjettiden tillverkade isoleringsmaterial. Här tillbringade Stanislav Asejev nära 1 000 dagar, anklagad, bland annat, för att ha satt termen "Folkrepubliken Donetsk" inom citationstecken.  

Litteraturen myllrar av skildringar, både skönlitterära och dokumentära, av ryska fängelser: vi möter dem hos Dostojevskij, Kropotkin, Solzjenitsyn, Varlam Sjalamov, Jevgenija Ginzburg, Aino Kuusinen... Så sent som 2020 kom Kira Jarmysj, född 1989, ut med boken Otroliga incidenter i kvinnocell nr. 3. Det är en lång och ständigt växande lista, och ändå måste det sägas att Asejev öppnar nya celldörrar i det grundligt beskrivna ryska fängelsehelvetet.  

Stanislav Asejev stannade kvar i sin hemstad Donetsk när staden kom under rysk kontroll våren 2014, och skrev, under pseudonym, reportage för ukrainska medier om livet i "Folkrepubliken Donetsk". I juni 2017 försvann han; sex veckor senare meddelade folkrepublikens säkerhetstjänst att Asejev gripits, misstänkt för spioneri. Asejev dömdes i oktober 2019 till 15 års fängelse för extremism, spioneri och uppvigling, men utlämnades några veckor senare till Ukraina i en fångutväxling.  

Asejev fångar meningslösheten i våldet, tortyren och förnedringen, men boken styrka ligger inte i beskrivningar av sätten att plåga och dehumanisera en människa. Det som verkligen lyfter den här skildringen är hur Asejev skildrar plågorna efter befrielsen, mötena med sin mor, vardagen, yttringar av medkänsla och förståelse. Han konstaterar att han misslyckas med att lära sig älska friheten. 

Man kan alltid falla längre ner, konstaterar Asejev. Författaren döljer inte att han själv överlevt Izoljatsija genom att göra sig likgiltig inför andra; att göra sig hård. Det går inte att ta sig ut ur traumat med positivt tänkande. Asejev vädjar till oss läsare att inte säga "jag förstår". 

De två stora ryska Gulag-skildrarna; Alexander Solzjenitsyn och Varlam Sjalamov, drog helt olika slutsatser av lägerupplevelsen. Solzjenitsyn såg att en människa kan bevara, och kanske rentav finna, värdighet i lägret. Sjalamov såg bara att lägret förråar, fördärvar, förstör. Asejevs skildring av Izoljatsija ligger närmare Sjalamov än Solzjenitsyn. Ändå finns det ljuspunkter: En fångvaktare har med en hund som fångarna får klappa. Åsynen av månen över rastgården. Den råa humorn. 

Den ryska och ukrainska titeln på boken är "Den ljusa vägen – ett koncentrationslägers historia". "Den ljusa vägen" är ett ganska vanligt namn på kolchoser, fabriker och små gruvsamhällen i fd Sovjet och anspelar på vägen mot kommunismen – samma tanke ligger bakom namnet på den legendariska peruanska terrorgruppen Sendero Luminoso; den svenska titelns "Paradisvägen" har hämtats från den engelska översättningen och sätter, tycker jag, läsaren på fel spår med ordets religiösa färg. David Szybeks översättning är annars elegant och idiomatisk, och han har lagt med anmärkningar om vissa ryska fängelserealia som svenskar knappast har koll på. 

Asejev släpptes ur fångenskapen i Izoljatsija i december 2019. Anläggningen är fortfarande i drift, och sedan februari 2022 har sannolikt åtskilliga liknande häkten upprättats för krigsfångar och oppositionella i de områden Ryssland ockuperar.  

Asejevs vittnesmål är övertygande och – svårt att undvika ordet – skakande. Men är det någon som bryr sig? Frågan är om hundratals år av ryska fängelseskildringar har gjort oss så avtrubbade att vi inte längre egentligen berörs. Orkar vi agera mot Kremls våld och lögner, eller nöjer vi oss med att vara medlidsamma och bekymrade?

***

Läs även: Ryske fallskärmsjägaren: "Vi utsattes för desinformation från vår egen ledning"

Läs även: Vem tar makten över Ryssland efter Putin?